Anders Mildner

En pågående undersökning kring förändrad kultur och sociala medier.

Problemet med debatten

– Jag höll på att bli galen! I Stockholm kom svaren alltid direkt och rappt, utan tvekan. Men i Lund…. I Lund tittade studenterna bara på mig när de fick en fråga och satt tysta en lång stund. Sedan öppnade de munnen och sa – mycket långsamt – ”Jaaaaaaaa…..de biror ju po hur man seeer det….”

När jag för väldigt länge sedan intervjuade Oscar Reutersvärd för en uppsats i konstvetenskap, visade det sig att han bar på två minnen som han inte hade kunnat släppa sedan 1964, då han fick sin professur och flyttade från Stockholm till Lund.

Den första var att vaktmästaren till Lunds universitet hade gett honom nycklarna på gatan, efter 20 sekunders samtal. Han hade sett hur den nyanlände Reutersvärd stannat och tittat in genom universitetshusets fönster (”Du måste vara den nya professorn, det är väl lika bra att du tar nycklarna direkt, så du kommer in. Lycka till! Hej då!”).

Det andra var att han inte kände till att skåningar normalt pratade mycket långsammare än stockholmare. Alltså tog både undervisningen och de muntliga tentorna längre tid än han var van vid.

Han blev irriterad. Men fick anpassa sig.

I den traditionella medievärlden är det dock allt färre som gör den sortens val.

För snart tio år sedan läste jag en bok som påverkade mig väldigt mycket i min syn på hur medier fungerar, The Sound Bite Society av Jeffrey Scheuer.

Scheuer hävdar att medierna – främst tv, då, eftersom den är skriven 1999 – skapar ett omvänt Reutersvärd-scenario. I en medievärld där allt går snabbare och där det ständigt finns mindre tid för människor att prata till punkt, upphör anpassningen. Och då går det plötsligt inte längre att diskutera alla saker. Det innebär dock inte att man slutar att prata om dem. Bara att förutsättningarna förändras rejält.

I korthet ser argumentationen ut så här: ett konservativt budskap kräver mindre tid att förklara än ett liberalt (det är ju en amerikansk bok, så med liberalt menas alltså ”vänster” sett ur ett amerikanskt perspektiv). Alla som sett Bill O’Reilly förstår problematiken.

Sound bite-kulturen tar inte hänsyn till hur lång tid det tar att förklara något. Den låtsas inte om att olika saker är olika komplicerade. Den ställer motpoler emot varandra och kräver att dessa ska fajtas på förment “lika villkor”.

Vi ser detta dagligen även i svensk tv, ofta i program som Debatt, men också i vanliga nyhetssändningar. Och när jag nyligen gick förbi huset där Reutersvärd bodde, så slog det mig att det nog är just detta som komplicerar debatten om alla frågor som rör internet, fildelning och integritet. För att inte tala om alla de där lagarna som nu kastas över oss.

Ramarna inom traditionella medier anpassas väldigt sällan till ämnets komplexitet. Det är därför svårt att diskutera en helhetsbild, eftersom debattörerna inte tillåts lämna sound bite-ringen, där man slänger iväg högerkrokar bestående av en, max två, meningar mot varandra.

I en sådan värld kan dåliga argument framstå som goda och goda argument trasas sönder, då den som försöker framföra dem inte klarar av att hålla sig inom sound bite-spelets ramar och därför kommer att betraktas som långrandig, svårbegriplig och luddig.

Kortsiktigt innebär utvecklingen att viss politik kommer att ha ett försprång i traditionella medier. Det är inte tal om annat.

Samtidigt betyder det här att polariseringen mellan en samhällsdebatt på internet och en samhällsdebatt som modereraras av etablerade journalister fortsätter att öka, eftersom det där djuplodande samtalet finns på internet.

Kanske kan man säga att de medier som har framtiden för sig är de som har tålamod att vänta ut frustrationen medan personen som har ordet lägger sound bite-kraven åt sidan och istället börjar med ett ”Jaaaaaaaa…..de biror ju po hur man seeer det….”

2009-04-22
Kommentarer (15)

Ingenting räcker

Förseningar.

Det är vad jag lever med för tillfället. Både den station som jag tar tåget från på morgnarna och den station som tåget så småningom kommer fram till byggs just nu om och därmed uppstår en del röriga situationer.

Alla som pendlar är medvetna om detta. Att inte samtliga tåg avgår eller kommer fram i tid är därför inget som upprör särskilt många. Den största källan till irritation är istället en annan sak: personal som skyller på annan personal.

Om man undrar varför något inte fungerar, visar det sig snabbt att helheten ALDRIG är någons ansvar.

– Fråga inte mig, jag sköter inte det!

– Ingen aning, snacka med foliehattarna på Banverket!

– Vet inte, bryr mig inte, jobbar inte med det!

Just nu, när domen mot The Pirate Bay har fallit, står de där tågvärdarna och pratar med press, radio och tv.

Så känns det i alla fall.

Men uniformerna är utbytta mot kostymer och deras titlar har ändrats till att vara jurister, branschrepresentanter och företrädare för upphovsrättsorganisationer.

De säger dock precis samma sak.

– Helheten? Prata inte med mig om helheten. Vet inte, bryr mig inte, jobbar inte med det!

Den stora frågan – den som de aldrig vill närma sig – är ju: Vad krävs för att den illegala fildelningen ska upphöra?

Två veckor efter Ipred-lagen trädd i kraft hade trafiken på internet gått ner – ordentligt. Antipiratbyråns Henrik Pontén sa då följande till Metro Teknik:

” …effektmässigt var det nog ingen som hade trott att trafikminskningen skulle bli så kraftig. Eller att den skulle hänga kvar så länge”.

Jag tycker att det var ett intressant uttalande. För om Antipiratbyrån inte trodde att lagen skulle påverka användarnas beteende, vad skulle då krävas för att uppnå målet att stoppa den illegala fildelningen?

Sanningen är att det kommer att krävas en snabb följd av strängare lagar, en utbyggd övervakning av människors kommunikation på internet, en flora av integritetskränkande åtgärder och – till sist – ett förbud mot att vara anonym på internet för att ens komma en bit på vägen.

Ja, sanningen är faktiskt att INGENTING RÄCKER.

Det kommer alltid att krävas att vi tar ytterligare ett steg. Puttar ytterligare några principer åt sidan. Anpassar oss ännu mer till en syn på demokrati och yttrandefrihet som liksom bara råkade sig smyga sig in i våra hem och plötsligt en dag bodde där. Och då rättar vi oss efter situationen, vänjer oss och säger saker som att det där med telekommunikation kan väl ändå inte handla om mänskliga rättigheter.

Nu hittar vi inte bara medborgarna på ena sidan, allt mer trängda av lagar som de upplever som integritetskränkande, så utskuffade på kanten att de hamnat i en motsatsposition till staten, utan också operatörerna som även de har börjat att reagera.

Och så har vi då alla nöjesbranscher. Som också består av människor som ingår i det här samhället vi skapar. Men som dessutom har fått betydande svårigheter att navigera affärsmässigt i en värld full av tomma löften att fildelningen kan komma att upphöra.

Bara vi tar det här ett litet steg längre. Bara vi puttar det här monstret lite längre in mot vardagsrummet.

I dag är ingen vinnare.

2009-04-17
Kommentarer (30)

Här slutar 90-talet

För lite mer än 20 år sedan fick för första gången en yngre generation makt över uttrycket i medierna. Visserligen hade ”ungdomsmaterial” förekommit i till exempel tidningar under hyfsat lång tid, men det ingick hela tiden som en integrerad del i en större helhet och delade därför samma (vuxna) värderingar och normer som denna.

Det ungdomliga materialet hade alltså alltid uppfört sig mycket väl.

Detta förändrades mot slutet av 1980-talet. De nya nöjessatsningarna i tidningarna stod för en ny attityd.

Nu fäktades inkräktarna bort vid gränsen. Språket, tonen och uppförandet var argare och mer oförsonligt. Av förklarliga skäl. Uppgiften hade ju nu blivit en annan. Man skulle bygga sig ett eget reservat och tydligt visa var gränserna mot den gamla världen gick.

Kommersiella medier har alltid haft ett tudelat förhållningssätt gentemot folkstormar och väldigt starka tittar-, lyssnar- eller läsarreaktioner.

Å ena sidan måste man ta upprörda människor på allvar (eftersom de nästa dag kan sluta att köpa den produkt som man skapar), å andra sidan vet man att det krävs lite omskakande material då och då för att det ska känna som om något HÄNDER. Att gå över gränserna har haft ett egenvärde.

Vad man upptäckte mot slutet av 1980-talet var att nöjesmaterialet var en perfekt plats för att skapa liv och debatt. Eftersom inget ”viktigt” hotades – det var ju knappast politik som det handlade om, kunde man tillåta nya röster att gå mycket längre än tidigare.

Alltså: entré för 90-talet. Entré för nöjesbilagorna. Entré för högröstade krönikörer som HATADE och var ARGA och TYCKTE ILLA OM och HATADE ÄNNU MER och som gav svar på tal när någon försökte klappa dem på huvudet.

Det där sista var kanske särskilt betydelsefullt. Folk som klagade fick ett ännu mer elakt svar slängt i ansiktet. Aggro blev därmed en underhållningsgenre och den blev så framgångsrik att många inte förstod att allt bara var ett spel, att attityden faktiskt direkt svarade mot en beställning från uppdragsgivaren – att det egentligen inte handlade om enskilda människor som helpsykat gick omkring och HATADE utan om massmedieföretag som köpte spelad attityd från yngre journalister eftersom det passade deras syften.

Till slut, när vissa av dessa journalister hade blivit så kända att de endast förknippades med attityden, upptäckte de naturligtvis att de inte längre hade något annat att sälja. Det var rimligen inte bara deras eget fel.

90-talet cementerade en syn på innehåll som skulle kunna sammanfattas så här: en bra krönika är en krönika som väcker känslor. En bra musikrecension är en musikrecension som skapar reaktioner. En bra åsikt är en åsikt som får folk att reagera. En bra dialog är en dialog som slutar med ett vasst avslut.

När medieföretagen ganska nyligen började att föra in bloggar och öppna upp för kommentarer från allmänheten sågs internetsidan på sina håll som en egen sfär. Här kunde man möjligen ta ut svängarna ännu mer – det handlade ju fortfarande om en ”ungdomlig” arena, eller hur?

Efter att Värmlands Folkblad testat just detta med bröderna Schulman, gjorde Dagens Nyheter en intervju med tidningens chefredaktör. Där står det:

”Peter Franke säger att han trodde att det skulle gå att hålla isär papperstidningen och nättidningen, att det skulle gå att `göra en rolig grej´ på nätet samtidigt som man fortsatte att göra en trovärdig morgontidning.
– Men det var fel. Vi måste göra samma saker i papperstidningen och på nätet. Det går inte att ha två olika etikbegrepp.”

Men det är precis detta i stort sett alla medieföretag har haft. Vissa personer har haft i uppdrag att vara etikettsbrytare, att gå över gränsen.

Det lustiga är att internet nu med stor iver puttar tillbaka 90-talets papperstroll till deras grottor. Den tydligaste medietrenden för tillfället är ju utan tvivel den sociala. Och du kan helt enkelt inte vara social och samtidigt be folk att dra åt helvete.

Aggro som underhållning är helt på väg bort, vilket kanske också Nöjesguiden börjar att förstå efter helgens diskussioner.

Men utvecklingen pekar också mot en annan sak, nämligen att revirbyggandet I SIG delvis kan vara på väg att försvinna. I dag skapar man inte längre sig en identitet efter hur höga murar man reser, utan i stället precis tvärtemot: det vill säga efter hur öppen man är. Inför andra människor. Inför andras åsikter.

Facebook- och Twittervågen visar antagligen vägen. Den som försöker bete sig som ett papperstroll för att skapa reaktioner kommer väldigt snabbt att upptäcka att det inte fungerar.

Aggrovågen startade i slutet av 1980-talet och fulländades under 1990-talet. Den dör just nu framför våra ögon.

Den sociala dimensionen har gjort att medielivet är mer på riktigt än tidigare. Det spelar helt enkelt en större roll hur man uppför sig – i alla fall om man vill att någon ska lyssna på vad man har att säga.

2009-04-14
Kommentarer (11)

Politiken förändras här

För ett tag sedan fick Malmö arena avslag på sin begäran att sätta upp 25 övervakningskameror. Då ansökte arenan istället om tillstånd för dubbelt så många.

Det är ganska talande. Vi lever i en tid då allt ska övervakas. Mer än hälften av de kommunala gymnasieskolorna i Stockholm filmar redan sina elever och att gå genom en storstad som Malmö eller Stockholm innebär att ens steg följs av tusentals kameror.

Men är det då så farligt?

Man kan faktiskt ställa frågan med visst fog. Inte minst eftersom vi själva i allt större utsträckning fotograferar, filmar och publicerar allt mer ifrån våra liv.

Utvecklingen med statusradsuppdateringar, bloggar, mikrobloggar, videomobiltjänster innebär ju på något sätt att vi skapar en ny offentlighet kring våra privatliv.

I många fall är denna nya offentlighet redan så naturlig att folk fortsätter att dokumentera sig själva och sin omgivning av bara farten, oavsett vad som händer.

Störtar planet? Ta fram mobilen. Rånas banken? Skynda att uppdatera statusen.

Utvecklingen är omåttligt fascinerande. Den innebär ju att alla de där ögonblicksbilderna, som tidigare varit så svåra att fånga för fotografer och filmare, både kommer att förevigas – och dessutom spridas – i en mycket större omfattning än tidigare. Världen blir aldrig mer osedd, vilket kommer att få väldigt stora konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv.

Och kanske får vi börja att omvärdera en rad andra saker. Att gärningsmän filmar sina brott behöver inte betyda att de har ett propagandistiskt eller självglorifierande syfte. De kanske rentav bara fortsätter att göra det de gör till vardags.

Men kan man, samtidigt som man är en del av den här utvecklingen, klaga på att ens integritet kränks av övervakningskameror?

Möjligen kan man jämföra med en annan utveckling, nämligen rörelsen från fiktiva till riktiga namn. Internets barndom var en värld av alias. Folk skaffade sig internetidentiteter och kunde slänga sig med fraser som ”…och på internet kallar jag mig….”, vilket är v-ä-l-d-i-g-t ovanligt i dag.

Med de sociala medierna drogs ju vardagen en gång för alla in i internet (och tvärtom) och för att kunna vara delaktig i en äkta samvaro med andra människor krävs att man är där på riktigt, med sitt rätta jag.

Samtidigt är det allt fler som nu börjar att reagera över den utveckling där rätten att vara anonym på internet hotas, vilket också skulle kunna sägas vara lite motsägelsefullt.

Hur ska man då tolka det här?

Allt större del av våra liv håller på att bli offentligt, samtidigt som vi i allt fler situationer gör oss identifierbara genom att själva berätta vem vi är, vad vi gör, varför vi gör det, samt var och när vi gör det.

Men när staten eller kommunerna – av helt andra skäl – försöker med samma saker reagerar vi starkt.

Kanske är det motsägelsefullt. Men det kan vara värt att komma ihåg att utvecklingen framförallt innebär en sak: att vi börjar att se ett skifte som handlar om hur vi som medborgare positionerar oss gentemot staten.

Tidigare har vi i Sverige inte ställt oss i en sådan motsatsposition mot staten som folk i andra länder. Tvärtom har svenskarna under många år identifierat sig med staten. Folkhemstanken (långlivad, långt efter det politiska bygget fallerade) bygger ju på att vi alla INGICK i ett sammanhang.

Nu puttar teknik- och kulturförändringen snabbt isär staten och medborgarna, främst eftersom politikerna inte riktigt begriper var gränserna går och varför det är viktigt att inte fnula med dem.

Nu går vi ganska snabbt mot en situation där statens företrädare står och glor på ena sidan, medan medborgarna blänger tillbaka med armarna i kors på den andra. Nästa steg i utvecklingen är att människor börjar känna ett behov av att freda sig och försvara sig mot staten. Detta ser vi redan i den allt större jakten efter tjänster som möjliggör anonymt surfande.

Det verkligt oroande är att när vi väl har hamnat i en sådan här position, kommer den att påverka vår syn på allt. Därmed har det politiska livet fått helt andra förutsättningar än tidigare.

Och dessa är inte till det bättre.

2009-04-06
Kommentarer (16)

Vi vet ju

Så träder då Ipred i kraft.

Nu finns ingen återvändo. Den legala upptrappningen kommer att fortsätta och det är nu i stort sett omöjligt att betrakta alla de här framstötarna – FRA, Datalagringsdirektivet, Ipred, Acta och Telekompaketet – utan att se vad de pekar mot: en slutstation där det blir förbjudet att vara anonym på internet.

Medan nöjesindustrin nu tar på sig privatdeckarutstyrseln, letar internetanvändarna efter lämpliga anonymiseringstjänster.

Vrid den här utvecklingen ytterligare några varv och det är alldeles uppenbart var vi hamnar. Utvecklingen har redan nått mobiltelefonerna, varit framme och nosat på bloggarna och faktiskt även hela internet.

Det borde vara fullständigt omöjligt för någon att diskutera dessa lagar utan att inse att vi har att göra med en yttrandefrihetsfråga. En integritetsfråga. En demokratifråga.

Nu, så här dagen före Ipred, går det att höra företrädare för olika delar av nöjesindustrin uttala sig positivt och glatt om utvecklingen. Jag måste säga att jag tycker att det är trångsynt.

För visst kan vi diskutera branschfrågor, affärsmodeller och nya initiativ – personligen tycker jag att det är väldigt spännande – men jag kan garantera en sak: det kommer inte att vara särskilt kul att syssla med n-å-g-o-n-t-i-n-g i en värld där yttrandefriheten är nedtryckt till fotknölarna.

Alltså: även om alla de här åtgärderna skulle fungera – vilket de flesta faktiskt är överens om att de inte kommer att göra – så skulle priset som vi får betala som samhälle vara alldeles för högt för att det skulle vara värt det.

Vi vet hur det är i länder utan yttrandefrihet. Vi vet hur det är i länder med beskuren yttrandefrihet. Och vi vet vilken värld vi vill leva i.

Vi gör ju det.

Varför i hela friden håller vi då på att skapa ett samhälle som bygger på övervakning, minskad integritet och rättsosäkerhet?

2009-03-31
Kommentarer (33)

Klassklyftan 2.0

Alla som haft ett jobb har sett de där rummen. Slutna mötesrum där personer i olika chefsbefattningar träffas för att ta beslut. Kikar man in i ett sådant – nästan oavsett vilket företag det handlar om – slås man framförallt av en sak: de som sitter där har en benägenhet att se lätt klonade ut.

Personerna är ju ofta i samma ålder, har samma bakgrund och vanligen också samma kön. Därmed är chansen – eller risken, kanske man ska säga – att de tycker tämligen lika om saker och ting ganska stor. Vilket aldrig är särskilt bra i längden för någon.

Den här sortens strukturer är en av alla de saker som den ökade transparensen utmanar. När företagen och dess ledningar nu söker sig mot bloggande och mikrobloggande, kommer de diskussioner som tidigare bara förts i en sluten grupp att sättas i ett annat, bredare, sammanhang.

Utvecklingen har en potential att förändra väldigt mycket i samhället. Tänk bara på vad som kommer att hända när kommunala tjänstemän gör diskussionen kring beslutsprocessen offentlig och låter invånarna följa med i samtalet hela vägen.

Samtidigt bör man kanske fundera en del över hur de digitala världar vi nu bygger upp är sammansatta. Ta de mediechefer som är väldigt aktiva på mikrobloggar som exempel. Vilka samtalar de egentligen med?

I många fall visar det sig att den nya ”allmänheten” är förvillande lik den tidigare diskussionspartnern, den som satt inne i de där mötesrummen: det är personer i samma ålder, med ungefär samma bakgrund och ungefär samma värderingar.

Missförstå mig inte. Jag tror naturligtvis att den öppna diskussionen är bra ÄNDÅ, på massor av sätt, men det finns nog en risk att vi lurar oss själva och tror att vi plötsligt har öppnat oss för helt nya människor, när vi i själva verket rör oss inom ungefär samma sfär som tidigare.

För nästan exakt två år sedan skrev jag en artikel om den fackliga backlashen som tydligt syntes i medierna vid den tiden (och som möjligen är intressant i sammanhanget nu när reporterdrevet går efter LO:s ordförande).

Texten slutar med att slå fast att LO-kollektivet aldrig hade en chans i den politiska bloggosfären. ”Vi är en pratande organisation”, sa pressekreteraren.

Men frågan om digitala klassklyftor handlar inte längre enbart om vem som använder vissa verktyg, utan också om vem som har faktiskt får tillträde till de sociala sammanhangen på nätet.

Vilka innesluts till exempel i våra samtalssfärer?

Här gör vi individuella val. Vi väljer vilka vi vill prata med. Men vad baserar vi valen på?

Aftonbladets Jan Helin, som (rättmätigt) har fått mycket cred för sitt twittrande har över 1200 personer som följer honom på Twitter. Han själv har valt att följa 178 – varav en majoritet naturligtvis är mer eller mindre kända medieprofiler.

När användandet har satt sig lite mer kommer vi kunna rita grafer av sådant här och då tror jag att vi kan se ett mönster, där personer i ledningsposition pratar med mer välkända kontakter, medan det åläggs på andra (i mediernas fall till exempel olika avdelningar eller enskilda reportrar) att vara kontaktspröt ut mot en mindre homogen omvärldsbubbla.

När man väl gjort sig fri från besvärande företagskulturer, tror jag att det är hyfsat lätt att vara transparent och kommunikativ i sitt arbete. Det är antagligen en helt annan sak att utvidga sin samtalskrets till att även gälla människor som inte ser ut som klonade kopior av en själv.

Och det är ju problematiskt. För det är i just detta samtal som vi bygger morgondagens samhälle.

Möjligen står vi alltså i dag – eftersom  vi befinner oss i den allra första fasen av samhällelig transparens och tvåvägskommunikation – i ett val. Ska vi bygga en digital samtalsklassklyfta eller inte?

2009-03-30
Kommentarer (408)

Konspirationernas död

Det finns en oemotståndlig scen i Mark Achbars och Peter Wintonicks mediekritiska film Manufacturing Consent från 1992.

Två tidningsbalar rullas ut. Den ene är liten och slutar snart rulla. Den andra är mycket större och bara fortsätter och fortsätter. Som bild av vad medierna producerar är det en svårslagen scen.

Medierna producerar nämligen sanning. Alldeles oavsett om den är sann eller inte.

Det som till exempel står i en tidning har betydelse inte bara för sitt innehålls skull, utan även för att det överhuvudtaget står där.

När vi i dag går tillbaka till tidningsarkiven och snurrar på mikrofilmsvevar för att se hur det var i Sverige på 1960-talet, har antalet artiklar om ett visst ämne oerhörd vikt, eftersom mängden är ett mått på betydelsen.

Medierna blir på det här sättet den viktigaste historieskrivaren i samhället. Problemet är bara att allt det som journalisterna INTE bevakar därmed också faller ut från historieskrivningen. Slutar den där tidningsbalen att rulla för snabbt upplever eftervärlden det som om det som stod där aldrig ens har hänt.

Manufacturing Consent, som effektivt redovisar Noam Chomskys tankar, använder bilderna av de rullande tidningsbalarna för att visa vad som händer om vi endast har amerikanska medier som redskap för att förstå USA:s inblandning i internationella konflikter.

Ett resultat blir då att Östtimor inte längre är en del av historien.

Den här sortens diskussioner om medierna som politiska propagandamaskiner fick ny fart i slutet av 1990-talet. I Sverige fick tidningen ETC stort genomslag för sina mediekritiska texter och när 1900-tal blev 2000-tal kändes det nästan som om det var något slags skifte på gång.

Trycket i debatten ökade i takt med att en ny vänstervåg svepte över världen och över en natt blev mediekritik intressant för en bred publik. Kultursidornas nya idoler var Adbusters, och i London och andra huvudstäder rådde Kleinmania när folk förgäves försökte få tag på ett exemplar av No Logo. Nya mediekritiska sajter dök upp lite varstans – i Sverige var framförallt FAIR, Media Channel och Brill’s Content på vänsterdebattörernas läppar.

För det var just en kritik från vänster.

Högern hade under decennier nöjt sig med den lite, ehum, grundare kritiken att man inte kunde lita på medierna eftersom alla journalister var kommunister – syftandes på att undersökningar gång på gång visat att vänstern var överrepresenterad i yrkeskåren – vilket naturligtvis hade lett till att det inte fanns någon intellektuell borgerlig mediekritik tillgänglig att ta på allvar. (Ett par år efter 00-vågen dök det dock upp mer välformulerade röster från det hållet.)

I går läste jag om Maria-Pia Boëthius inlaga i den här debatten: Mediernas svarta bok från våren 2001.

Boken är till stor del en personlig variant av Chomskys mediekritik, kryddad med egna erfarenheter från journalistiken och politiken.

Det som framförallt slår en under läsningen är hur mycket det är som har förändrats.

Tankarna att medierna egentligen inte alls är “fria” utan styrs av ekonomiska och därmed politiska intressen, att det finns vissa ämnen som aldrig kommer upp till ytan, att globaliseringen också möjliggör en global mediemakt som därmed kan sätta en politisk dagordning för hela världen – och så vidare – är helt enkelt inte hållbara längre.

Med tidstypiskt språk skriver Maria-Pia Boëthius:

”När berättelsen om världen förvandlas till underhållning förvandlas vi från medborgare till konsumenter, till en åskådardemokrati. Vi förväntas inte ingripa utan konsumera skeenden i medierna, och låta oss underhållas av politiken istället för att själva aktivt delta.”

Den här sortens analyser var inte bara trovärdiga, utan också behövda när de lanserades. Vi kunde ju faktiskt SE att det förhöll sig på det viset.

Men den breda vågen av mediekritik hade ett stort problem. Den var oerhört konspiratorisk i sin form.

Just detta argument brukade debattörerna ilsket slå tillbaka – och Boëthius tar i sin bok upp det som ett exempel på att motståndarsidan vägrar bemöta argumenten.

Men samtidigt ledde mediekritikernas analys obönhörligen fram till slutsatsen att det fanns ett slags ond agenda som de mäktiga medieföretagen på något sätt hade enats om. Det fanns ett slags överenskommelse. Mellan vem var oklart. Likaså hur denna överenskommelse hade formulerats.

I dag står det klart att vi har fått en tung motvikt till de globala medieföretagen.

Det finns i stort sett inte en enda tanke i sekelskiftets mediekritik som inte bloggarna har vält omkull. Det betyder inte att kritiken inte var sann eller vettig när den framfördes. Snarare betyder det något oerhört mycket viktigare: nämligen att världen faktiskt har blivit bättre. Det är en förvånande mening. Vi är så sällan vana att se den skriven. Men den är sann.

Ta bara exemplet från min inledning med Chomsky och tidningsrullarna som visade hur medieföretagen vann historieskrivningen.

Tidigare var det en sanning att medierna var ”fria, i alla fall för dem som hade några hundra miljoner att köpa sig en egen tryckpress. I dag kan alla, över i stort sett hela världen, komma åt gratis verktyg som gör det möjligt att skildra sin egen verklighet och skriva sin egen historia.

Men var är då alla som var ute i den mediekritiska debatten för tio år sedan? Vilka är deras slutsatser i dag? Det är faktiskt ganska märkligt hur tomt det lyser från kultursidornas analysfält. Kan det bero på att det nu faktiskt är deras egen maktposition som utmanas?

Där ointresserade och mindre insatta debattörer (som fortfarande får komma till tals i medierna eftersom deras åsikter ”skapar debatt”) väljer att se endast se trams, yta och egofixering i bloggutvecklingen, bör vi se andra se just de där tidningsrullarna från Chomskyfilmen framför oss.

De traditionella mediernas balar fylls på ungefär samma sätt som tidigare, med ungefär samma material. Ibland är det dåligt, ibland är det bra. Skillnaden mot förut är inte bara att amatörerna nu har fått egna balar – utan även att de vanliga människornas berättelser ALDRIG SLUTAR ATT RULLA. Historieskrivningen är därmed för alltid förändrad.

För alla som tidigare förfasades över makten hos de globala medieföretagen och slogs av häpnad när de började se medierna med andra ögon än tidigare, borde detta ge en fingervisning till hur stor effekt dagens medieförändring kommer att ha på samhället.

För den som har makt slå fast vad en sanning är, har också makt att förändra världen.

2009-03-26
Kommentarer (30)

  • RSS

  • Lifestream