”This is it. The big one.”
Så säger Clay Shirky efter det att det står utom allt tvivel att protesterna i Iran tagit sig upp på världsscenen med hjälp av sociala medier.
Världens ögon ser vad ni gör, brukade man tidigare säga.
Clay Shirky påpekar att världen nu gör något annat: samtalar, interagerar och deltar. Det är ganska lätt att se hur mycket det här påverkar.
Men vad innebär det för journalistiken? Jag har funderat på det där medan jag – ofta andlöst – följt Kinga Sandéns twitterflöde från Iran:

Det är uppenbart att en sådan här rapportering har fantastiska kvaliteter.
Känslan att någon man kan knyta an till som läsare återkommande skickar material som inte hamnar i en produkt – tidningen – utan i våra personliga datorer och mobiltelefoner, gör något med förhållandet mellan avsändare och mottagare.
Jag får helt enkelt en annan relation till en person som jag hela tiden bär med mig.
För redaktionerna innebär utvecklingen alltså starten på ett annat förhållningssätt till läsarna. Och för läsarna början på en annan relation till skribenterna.
Men även journalistiken i sig påverkas. För när jag väl på det här sättet har fått en relation till en reporter, är jag så klart mycket mer intresserad än tidigare av att veta vad som händer med henne.
Hur har hon det? Är hon säker?
Det här är frågor som få läsare tidigare har ställt om korrespondenter. Man har helt enkelt inte haft en relation som gjort att man brytt sig.
Det som utspelas när en twittrande reporter hamnar i en omskakande situation är inte bara ett drama som berör dem som hon är utsänd att bevaka, utan också ett personligt drama med den utsände i fokus, i vilket alla som följer henne dras med.
Varför ska då tidningar satsa på en bevakning som alla kan ta del av gratis?
Det här är en knäckfråga för alla branscher som sysslar med digitalt innehåll, och i fallet med den twittrande reportern har vi ett utmärkt exempel på ett nytt sätt att tänka.
För har jag väl inlett en känslorelaterad relation med en skribent, så vill jag också hålla kvar den. Man kan nog utgå ifrån att Sydsvenskans läsare kommer att ha ett väldigt mycket större intresse för de artiklar Kinga Sandén skriver nu när hon är hemma.
I ett läge där allt färre besöker tidningarnas sajter, utan istället drar ner texterna via rss, kommer det oundvikligen att ske en förflyttning från tidningarnas varumärken till de enskilda medarbetarnas personliga varumärken.
Om alla skribenter i en tidning skulle bygga relationer på samma sätt som vi har sett med twittrandet från Iran, skulle man dock skapa en redaktion med en helt ny sorts trovärdighet. Vilket naturligtvis skulle vara ett fantastiskt argument för att prenumerera på tidningen.
Men utvecklingen förändrar också journalistiken i sig. De sociala medierna subjektiviserar journalistiken. Det blir mycket svårt att ta till sig ett neutralt, balanserat och objektivt budskap från en person som man på något sätt har delat omskakande upplevelser med. Hur redaktionerna ska lösa detta återstår att se.
Ju snabbare medium, desto mer känslor, säger Clay Shirky i klippet ovan. Känslan kommer alltid före tanken och när vi går mot allt snabbare statusuppdateringar kommer tanken att komma i andra hand. Även för professionella journalister.
Känslor skapar relationer. Relationer kräver subjektivitet. Subjektiviteten ger journalistiken en framtid. Kan man ana konturerna av en framtidsmodell här? Hur som helst lämnar den få människor oberörda.







