Anders Mildner

En pågående undersökning kring förändrad kultur och sociala medier.

Kingabra journalistik

”This is it. The big one.”

Så säger Clay Shirky efter det att det står utom allt tvivel att protesterna i Iran tagit sig upp på världsscenen med hjälp av sociala medier.

Världens ögon ser vad ni gör, brukade man tidigare säga.

Clay Shirky påpekar att världen nu gör något annat: samtalar, interagerar och deltar. Det är ganska lätt att se hur mycket det här påverkar.

Men vad innebär det för journalistiken? Jag har funderat på det där medan jag – ofta andlöst – följt Kinga Sandéns twitterflöde från Iran:

kinga-sanden-kingasanden-on-twitter

Det är uppenbart att en sådan här rapportering har fantastiska kvaliteter.

Känslan att någon man kan knyta an till som läsare återkommande skickar material som inte hamnar i en produkt – tidningen – utan i våra personliga datorer och mobiltelefoner, gör något med förhållandet mellan avsändare och mottagare.

Jag får helt enkelt en annan relation till en person som jag hela tiden bär med mig.

För redaktionerna innebär utvecklingen alltså starten på ett annat förhållningssätt till läsarna. Och för läsarna början på en annan relation till skribenterna.

Men även journalistiken i sig påverkas. För när jag väl på det här sättet har fått en relation till en reporter, är jag så klart mycket mer intresserad än tidigare av att veta vad som händer med henne.

Hur har hon det? Är hon säker?

Det här är frågor som få läsare tidigare har ställt om korrespondenter. Man har helt enkelt inte haft en relation som gjort att man brytt sig.

Det som utspelas när en twittrande reporter hamnar i en omskakande situation är inte bara ett drama som berör dem som hon är utsänd att bevaka, utan också ett personligt drama med den utsände i fokus, i vilket alla som följer henne dras med.

Varför ska då tidningar satsa på en bevakning som alla kan ta del av gratis?

Det här är en knäckfråga för alla branscher som sysslar med digitalt innehåll, och i fallet med den twittrande reportern har vi ett utmärkt exempel på ett nytt sätt att tänka.

För har jag väl inlett en känslorelaterad relation med en skribent, så vill jag också hålla kvar den. Man kan nog utgå ifrån att Sydsvenskans läsare kommer att ha ett väldigt mycket större intresse för de artiklar Kinga Sandén skriver nu när hon är hemma.

I ett läge där allt färre besöker tidningarnas sajter, utan istället drar ner texterna via rss, kommer det oundvikligen att ske en förflyttning från tidningarnas varumärken till de enskilda medarbetarnas personliga varumärken.

Om alla skribenter i en tidning skulle bygga relationer på samma sätt som vi har sett med twittrandet från Iran, skulle man dock skapa en redaktion med en helt ny sorts trovärdighet. Vilket naturligtvis skulle vara ett fantastiskt argument för att prenumerera på tidningen.

Men utvecklingen förändrar också journalistiken i sig. De sociala medierna subjektiviserar journalistiken. Det blir mycket svårt att ta till sig ett neutralt, balanserat och objektivt budskap från en person som man på något sätt har delat omskakande upplevelser med. Hur redaktionerna ska lösa detta återstår att se.

Ju snabbare medium, desto mer känslor, säger Clay Shirky i klippet ovan. Känslan kommer alltid före tanken och när vi går mot allt snabbare statusuppdateringar kommer tanken att komma i andra hand. Även för professionella journalister.

Känslor skapar relationer. Relationer kräver subjektivitet. Subjektiviteten ger journalistiken en framtid. Kan man ana konturerna av en framtidsmodell här? Hur som helst lämnar den få människor oberörda.

2009-06-17
Kommentarer (20)

Den största synden

hoglund

Kan man låtsas vara verklig?

I videon ovan, som spritts ganska flitigt de senaste dagarna, går Elisabeth Höglund till oväntad attack mot en motorcykel på Stureplan. Killarna som filmar råkar få med det hela på bild och kommenterar utbrottet med samstämmiga och förvånade ”meen…neeeeej!”.

Naturligtvis är det inte på riktigt.

Det syns, märks och känns när man fejkar. Även om det kan vara extremt svårt att säga exakt vad som skiljer äkta från spelat. Titta igen på klippet och försök säga vad det är som gör att man får den där tveksamma känslan.

Handlar det om att kameran är lite för skakig? Att nej-ropen är lite för samstämmiga? Eller att killarna visar lite för stor önskan att vilja guida oss genom händelsen?

Den senaste tiden har reklamare, pr-byråer och en hel del vanliga människor på det här sättet börjat använda sociala medier för att låtsas.

Genom att skapa fiktion och lansera den som verklighet ökar chanserna för filmerna eller bloggarna att bli virala. Det intressanta är att det numera inte längre spelar någon större roll om vi blir lurade eller inte (vilket förr brukade vara en stor sak). Det viktiga är att vi blir underhållna.

Om människor klagar på Elisabeth Höglund-filmen, så kommer det med största sannolikhet att bero på att de inte tycker att den var tillräckligt bra.

Man kan kanske jämföra med en reklamklassiker från 1980-talet, Trygg-Hansas ”en cab”-film:

cab

I dag hade den här filmen krävt en spelad verklighet. Manus och dialog hade kunnat vara kvar precis som i originalet, men den uppenbara fiktionen och den tydliga iscensättningen står i vägen för betraktaren. Så vana – på så kort tid – har vi blivit vid att världen skildras av oss själva, att vi upplever det som daterat när vi inte tillåts vara inblandade, när våra ögon inte tillåts byta plats med kamerans.

Jag tror att det var Piraten (ett namn som i dagar som dessa kanske kan behöva ett förtydligande: jag menar alltså Fritiof Nilsson) som sa ”Allting har hänt, men allting har inte berättats”.

Vi lever just nu de orden. Vi har fått upp ögonen för att precis ALLT faktiskt kan ske och att det dessutom finns rätt goda förutsättningar för att händelserna också kan hamna på bild.

I en sådan tid spelar det antagligen inte någon större roll om saker är äkta eller fejk, eftersom det trots allt finns en sannolikhet att även det mest osannolika kan ske. Någonstans i världen välter kanske Elisabeth Höglund en motorcykel just nu, i detta ögonblick.

Och om hon INTE gör det, är det enda krav jag kan ställa på det som verkar vara en reklamfilm att den förgyller mitt liv de sekunder jag ägnar åt att glo på skärmen.

Det säger antagligen mer än vi tror om vår tid att den största synden i sammanhanget inte är att ljuga – utan att vara tråkig.

2009-06-12
Kommentarer (4)

Bara lite växtvärk?

26,1 procent. Så stor andel av rösterna fick piratpartiet i studentområdet Delphi i Lund. Här, ett stenkast från LTH, bor av naturliga skäl flest studenter som pluggar på Teknis.

Vad säger detta oss om framtiden? Vad berättar detta om de företag som inom några år kommer att anställa studenterna när de har examinerats?

Och vad innebär det att piratpartiet är största parti bland väljare under 21 år – och att det tillsammans med miljöpartiet nu har nära h-ä-l-f-t-e-n (45 procent) av alla väljare i samma grupp?

Antagligen att det är dags att börja ta vissa ämnen på allvar.

Alldeles oavsett vad man tycker om piratpartiet.

Fram till nu har det varit lätt att få känslan av att vi lever i parallella världar, i alla fall när det gäller politik.

Internetfrågor har konsekvent reducerats till diskussioner om köpmoral, när frågorna i själva verket handlar om samhälle, demokrati och integritet. De har också viftats bort som ungdomsfrågor istället för att betraktas som generationsfrågor.

Politiker och debattörer har sett på debatten ungefär som växtvärk: ja, ja, det gör lite ont, men problemet försvinner av sig självt med tiden.

Valet i söndags visar hur felaktig den synen har varit.

Resultatet är ett kvitto på att internetfrågorna är värdegrundande. Dagens unga kommer att bära med sig dem i livet och i stället för att försvinna kommer de att prägla deras politiska syn under lång tid framöver. Alla andra frågor kommer att ses i ljuset av dessa.

Den diskussion som dagens unga för måste därför övriga samhället nu snabbt se till att delta i, istället för att försöka kväsa.

Valet i söndags uppvisade den största ålderskillnaden någonsin i ett svenskt riksdags- eller EU-parlamentsval. Det är en utveckling som borde få oss alla att känna oss lite obekväma.

2009-06-09
Kommentarer (10)

Blogstafetten, del 5: Isobel Hadley-Kamptz

Bloggstafetten inför Moving Images på torsdag fortsätter i dag med Isobel Hadley-Kamptz:

”När jag skriver det här har jag ett icke underskrivet kontraktsförslag från mitt förlag liggande på skrivbordet som en stor klump slem. Slemmet bor i magen också, och i huvudet, det trycker och smärtar och jag försöker förtvivlat låtsas som ingenting. Det går sådär.”

Läs hela hennes text här.

2009-06-02
Kommentar (1)

Blogstafetten, del 4: Unni Drougge

unni

I dag fortsätter Unni Drougge bloggstafetten inför Moving Images. Frågan är alltså: hur ser din bransch ut om fem år?

Unni skriver:

”Det är också möjligt att själva romankonsten kommer att förändras i takt med att den digitala tekniken vinner ytterligare terräng, precis som den gjorde när tryckpressen slog igenom och romanen genom sin omfattande spridning fick ett uttalat underhållningsvärde.”

Läs hela hennes inlägg här.

Och missa inte de andra i stafetten: PM Nilsson, Kristin Blom, Björn Jeffery och Martin Thörnkvist.

2009-06-01
Kommentera

Blogstafetten, del 3: Martin Thörnkvist

I dag fortsätter blogstafetten inför Moving Images med Martin Thörnkvist på Digital Renaissance.

Martin skriver om musikbranschen – kanske den bransch som varit mest omdiskuterad i medierna när det handlar om framtidsbilder – och menar att musiker och fans kommer att fortsätta att öka sitt inflytande:

”Music people also need to study other businesses closer. To begin with the ones that is closest to us — media, film, literature and games. We are in need of inspiration. (I’m actually in the middle of a that process, writing a book with some of the smartest people in each of those businesses.”

Läs resten av bloggstafetten här: PM Nilsson, Björn Jeffery, Kristin Blom.

2009-05-29
Kommentera

Blogstafetten, del 2

good

I dag fortsätter Björn Jeffery – internetstrateg och vd för Good Old – bloggstafetten med inlägget The future of internet consulting:

”I think the future of internet consulting is in becoming a partner that helps your clients develop their online business continuously. Less campaign sites in flash, less banner concepts. Instead: analytics, business development, developing new online products and partnership that the customers need and want. Perhaps sharing the risk of a project by trading consulting time for equity or revenue.

Stafetten ställer frågan: hur ser min bransch ut om fem år? Det första inlägget skrevs av PM Nilsson på Newsmill.

Och naturligtvis – det är fritt fram för alla som vill att ge sin bild av detta ämne. Gör som Kristin Blom i Bryssel: haka på utmaningen och ge din egen bild av den snara framtiden:

”Jag arbetar ju med kampanjer på global nivå. Redan idag finns det en stor diskrepans mellan rika och fattiga, välutvecklade och underutvecklade länder.

/…/ Jag kan till exempel redan idag inte göra en namninsamling utan att den både finns online och på papper, för att inte utesluta stora delar av världen. Jag tror att dessa skillnader kommer att vara ännu mer påtagliga om fem år. Hur många av er använder en fax dagligdags idag? Jag kan säga att en hel del av våra utskick redan går per fax – eftersom telefonlinjerna är oftare mycket mer pålitliga än internet.”

2009-05-28
Kommentera

Bloggstafetten är igång!

pm

Det har varit lite tyst här på bloggen den senaste tiden. Det beror på att all min tid för närvarande går åt det sista fixet inför mediekonferensen Moving Images den 4 juni (det finns fortfarande platser kvar, så skynda dig att anmäla dig här – det kommer bli väldigt spännande.)

Inför Moving Images drar vi i dag igång en bloggstafett, där vi har bett ett antal kloka personer att skriva var sitt inlägg på temat ”Hur kommer min bransch att se ut om fem år”.

Först ut är PM Nilsson, som lämnade jobbet som politisk redaktör Expressen för att starta Newsmill, Sveriges första sociala opinionssajt.

Traditionellt har politikern har varit ett nyckelobjekt för debatten, opinionsbildningen och journalistiken – och så kommer det att vara även i framtiden, skriver PM Nilsson. Men skälet är delvis annorlunda:

”I dag är det kanske mest utrikesministern som till fullo är en riktig bloggare, men om några år kommer vi att få en politisk klass som är uppvuxen med att själv sköta opinionsbildning och nyhetsförmedling på nätet och den generationen kommer att fortsätta med det när den tar över det politiska ansvaret för landet.

Vilka plattformar och nätverk som gäller då har vi ingen aning om, men villkoren för den politiska journalistiken blir annorlunda eftersom politikern själva förfogar över mycket kraftfulla medier.”

Läs hela PM:s inlägg här och se programmet för Moving Images här.

2009-05-27
Kommentarer (2)

1968? Kanske snarare 2001.

För åtta år sedan satt jag i en sal på ett sjukhus i Göteborg och talade med föräldrarna till en ung man som hade blivit nedskjuten av polis mitt på öppen gata.

Allt, precis a-l-l-t, i situationen var skrämmande.

Utanför drog horder av hålögda unga människor förbi på gatorna. Vem som helst kunde se att alla deras illusioner hade krossats. Men ingen från medierna vågade prata med dem.

En timme tidigare hade jag blivit utskälld av GP:s fotoansvarige Han skulle ha skickat en av sina fotografer till mig. Men han vägrade och skällde istället ut mig. Fattade jag inte att fotografen skulle bli skadad, rent av mördad? När jag förklarade att det nog inte var någon större risk, slängde han på luren.

Demonstrationerna mot EU-toppmötet hade urartat och ett stort antal människor skadats. Nu satt jag på sjukhuset och undrade vad jag egentligen gjorde där. Det var lite av ett under att jag ens kommit in. Normalt sett kommer man ju inte in på sjukhus som journalist. Varför skulle någon vilja ha en reporter där?

Just den här gången hade frågan dock ett svar. Jag var i stort sett den ende som inte trodde att den skjutne tonåringen var en terrorist.

När chockade reportrar såg chockade demonstranter som slogs mot chockade poliser blev alla parter krigsskadade och kastade förnuftet åt sidan. Butiker vandaliserades, bilar vältes, demonstrater slogs ned, poliser skadades – och journalisterna ropade på hämnd. Det gick inte att föra ett samtal med någon. Det var förklarligt, men knappast försvarligt. Och mitt i allt detta – ett liv som hängde på en tråd.

Jag åkte hem till Stockholm med berättelsen om den unge mannen som polisen hade skjutit eftersom han kastat sten. Det var en historia som ingen hade frågat efter och som – skulle det visa sig – ingen heller ville se i tryck.

Jag satte mig vid mitt skrivbord och skrev. Reportaget slutade:

”Sverige skakar av upprördhet. Men inte över hur de demonstrerande ungdomarna behandlats, utan över hur ligisterna förstört Göteborg.

När polismännen får rosor och beröm från politikerna dör allt hopp hos de unga. Nu driver de omkring på Göteborgs gator och vet inte vart de ska ta vägen. Än, i alla fall. - Alla ska gå med i något nu, vad som helst.

– Vi ska aldrig mer vara ensamma, säger en av de fredliga demonstranterna som är 22 år.

– Alla som sett vad som hände här har förändrats. Hela rörelsen har radikaliserats. Vi ska organisera oss.

Den generation som fortfarande, flera dagar efteråt, skakar och gråter har redan satt sitt avtryck på svensk politik. Det har sagts att den är ointresserad av politik, trots att den  kraftfullt lanserat en ny syn på feminismen, miljöaktivismen, antirasismen och veganismen.

De är välutbildade och har tid att ägna sig åt politik. Men efter skotten i Göteborg har de en gång för alla tagit steget över till den utomparlamentariska sidan. Nu finns ingen väg tillbaka.

På Sahlgrenska sjukhuset kämpar Martin för sitt liv. Han har fått 100 liter blod.

Utanför städas staden efter sammandrabbningen. Avenyn lappas igen. Fönster byts ut, gatstenar och blomkorgar sätts på plats. På ytan ser allt ut som förut, men ingenting blir någonsin som det var innan. Skotten i Göteborg har över en natt förändrat en hel generations inställning till samhället, men fortfarande är det ingen som lyssnar på dem.

En sak är säker - de kommer inte att glömma.”

Nästa dag ringde en reporter som 20 år tidigare fått Stora journalistpriset och kallade mig för kommunist. Tidningen fick ha ett extrainsatt personalmöte där ledande reportar hävdade att jag stödde AFA. Det var, milt sagt, förvirrade tider.

Och mitt ibland allt detta hat, förändrades verklighetsbilden för alla ungdomar som var med i Göteborg. Det var den riktiga sorgen, det var det som var mest allvarligt. Och nästan ingen klarade av att se det. Eller var ens intresserad att titta.

Jag har ofta tänkt på Göteborg när jag sett de där meningslösa våldssammandrabbningarna som flammar upp på ”gatufester” då och då. Det går inte att försvara, men antagligen att förklara. Började det i Göteborg? Kanske för vissa. Man sår lite vad man skördar och när jag 2003 följde en grupp unga Irak-krigs-demonstranter, lyfte alla upp Göteborg 2001 som den viktigaste händelsen som format deras politiska idévärld. Det var först då polisen och samhället började betraktas som fiender.

På senare tid har jag tänkt på Göteborg när jag ser hur dagens politiker pushar ut en ny generation på motsatspositionsflanken efter att gång på gång på gång på gång förklarat krig mot internet och gjort det fullständigt tydligt och uppenbart för alla att de är beredda att lägga integritets- yttrandefrihets- och demokratiaspekter åt sidan för att uppnå sina mål.

Det som händer nu jämförs då och då med 68. 1968 var en radikaliseringsrörelse som drevs fram bland annat av att studenterna på lärosätena hade blivit så många att de för första gången kunde identifiera sig som en egen grupp (”studenter” istället för kopior av sina föräldrar).

På samma sätt skulle man kunna argumentera att internetgenerationen nu nått den kritiska massan där den via sociala medier begripit att den är en grupp med gemensamma intressen och dessutom stor nog att föra rejält med liv.

Men jag tycker ändå att Göteborg 2001 är en rimligare jämförelse för internetradikaliseringen. För det viktiga – då som nu – är inte den uppblossande kampandan, utan var händelseförloppet lämnar de medverkande när striden är över. Här finns det två val: med samhället eller mot samhället. 1968 radikaliserade ungdomarna sig själva. 2001 radikaliserades de av händelsen de var med om. Det som sker nu påminner därför mer om 2001 än 1968.

Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.

Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar?

Historien lär oss knappast det.

2009-05-14
Kommentarer (21)

Realtidspolitiken är här

Svininfluensan har aktualiserat en ganska ny frågeställning, nämligen vilken roll de sociala medierna spelar i ett informationsflöde som lätt börjar att skena och kanske till och med föder panik.

Den positiva utvecklingen är så klart att vi pratar med varandra. Ju mer delaktiga vi är i ett samtal om hemska saker, desto mindre när vi vår egen rädsla. Om man följer till exempel diskussionen på Twitter om svininfluensan, märker man snabbt att den är påtagligt lugn i tonen, medan rapporteringen i kanske framförallt tidningarna har haft en betydligt mer dramatisk inramning.

Det här behöver inte betyda att informationsflödet för alltid kommer att vara sansat och klokt, varken i denna fråga eller i andra. Vi vet ju faktiskt ganska lite om hur de här mekanismerna fungerar.

Kan de rentav komma att utnyttjas?

Detta är en av de vanligaste frågorna som möter mig för tillfället, antagligen på grund av att EU-valet närmar sig och att tankar om hur politiker kommer att använda sig av sociala medier allt mer har hamnat i fokus.

Folk undrar: kan väljarna manipuleras? Kan vem som helst GÖRA EN OBAMA?

Nej, knappast.

En av de mest markanta förändringarna den senaste tiden har varit olika sorters gruppers nya möjlighet att via internet snabbt påverka politiker och beslutsfattare. Denna utveckling – som vi ju bland annat har sett i FRA-frågan, Ipred-diskussionen och Telekompaketet –upplevs oftast som positiv. Många människor kan på ett helt annat sätt än tidigare göra sina röster hörda och utmana makteliten.

Snarare än att politikerna skulle hitta på ett sätt att manipulera systemet, kan man tänka sig att utvecklingen inom en snar framtid kan komma att innebära att politikerna utvecklar en ökad känslighet inför sociala opinioner.

I dag spelar opinionsmätningar en stor roll för realpolitikens utformning. I morgon kan sammanfattningar och mätningar av det dagsaktuella politiska samtalet på internet delvis ha ersatt dem.

Det sociala samtalet kan, som vi har sett, dämpa den egna oron och hindra personliga panikreaktioner.
Men samtalet i sig – och den samlade mängden intresse kring frågan– skapar samtidigt en diskussion som politiker måste förhålla sig till. Det är just detta som spelet mellan politik och sociala medier hittills har lärt oss: att det inte framförallt är de framförda åsikterna i sig som politikerna har förhållit sig till – utan MÄNGDEN åsikter.
Och ju större diskussionen är, desto större blir också kravet på att politikerna inte bara förhåller sig till den – utan också agerar.

Vad betyder det? Får vi en mer lyhörd och demokratisk maktutövning eller en nervös politik som går mot ett kortsiktigt parerande av snabbt uppblossande åsiktsstormar?

Jag tror att man kan sammanfatta den nu pågående förändringen av politikens villkor i tre punkter.

1. Autenticitetens betydelse

Vid måndagens Skiftesföreläsning om politik och sociala medier förde PM Nilsson ett intressant resonemang om anledningen till att Mona Sahlin för tillfället har problem att nå fram. Han menade att Mona Sahlin är en typisk tv-politiker (som dessutom slog igenom när tv-mediet var på sin höjdpunkt) och som just av den anledningen har väldigt svårt att lämna FRAMTRÄDANDET och skifta till de sociala mediernas nya krav på vardaglig autenticitet.

Kan man spela autentisk? Troligen inte. Men många kommer att försöka, särskilt nu när valrörelsen drar igång. Otvivelaktigt blir SÄTTET man säger saker på lika viktigt som VEM som säger dem.

2. Den politiska karriärvägen förändras

Fram till nu har partierna valt sina talespersoner utifrån vilket arbete dessa tidigare har lagt ned inom organisationerna. Man har förtjänat sina poster med arbete. Men i ett läge där politik plötsligt handlar om en ständigt pågående diskussion kommer den person som för den bästa dialogen att betraktas som talesperson av väljarna – oavsett om partiet har utsett henne eller honom till detta.

Redan i dag kan vi se att en rad personer fått sådana roller, utanför partiapparaterna (fundera till exempel på vilken roll Henrik Alexandersson spelar nu för tiden). Den här utvecklingen kommer att fortsätta, växa sig starkare, och utmanar i förlängningen partistrukturerna på ett sätt som jag inte tror att partierna är riktigt beredda på när de nu riktar blickarna mot Obama-kampanjerna.

3. Snabbare reaktioner

När dialogen på detta sätt får ökad betydelse, kommer vi också att få en ökad snabbhet i reaktionerna utåt. De få utspelen ersätts mer och mer av ett ständigt pågående samtal.

Hur ska man sammanfatta detta?

Kanske kan man kan säga att realpolitiken nu ersätts av realtidspolitiken.

2009-05-06
Kommentarer (10)
  • RSS

  • Lifestream