Blogg /

Anders Mildner

En pågående undersökning kring förändrad kultur och sociala medier.

Vad har hänt på tio år?

Titta på det här klippet, där Thérèse Mannheimer och Madeleine Gauffin Rahme diskuterar sociala medier utifrån ett bra-eller-dåligt-perspektiv i TV4:s morgonprogram.

Se sedan detta tio år gamla inslag från 1999, där Richard Gatarski pratar om nyttan med bredband inför mycket skeptiska programledarögon.

Har det hänt något under den här tiden?

Borde det ha gjort det?

De senaste två, tre åren har det förts en stundtals ganska trist och polariserad debatt om nya medier och äldre medier, om sociala medier och “gammelmedier”.

Diskussionen är möjligen på avklingande, men om jag skulle nämna en orsak till varför den fortfarande hålls vid liv – och poppar upp då och då – så, skulle svaret inte handla om lokalbevakning. Inte heller om ekonomibevakning. Eller kulturbevakning.

Nej, den enskilt största anledningen skulle nog bli den märkvärdiga svårighet som tv och tidningar fortfarande har när det gäller att bedriva vettig journalistik om medieutvecklingen.

Ända sedan den första internetboomen har allmänreportrar i förskräckande stor utsträckning slarvat med att läsa på, vägrat att intressera sig för ämnet, visat ett komplett ointresse för att leta fram kunniga intervjupersoner och dessutom ständigt draperat alla inslag med ett lager av skämt och skojsigt lättsinne.

Det är till exempel alldeles uppenbart att Madeleine Gauffin Rahme inte känner till den verklighet som Thérèse Mannheimer beskriver och därmed, (oavsett sina kvaliteter i övrigt) inte borde ha valts ut som samtalspartner.

Det är också uppenbart att en stor del av tittarna känner till ämnet bättre än vad både programledarna och den ena gästen gör – i påan nämns ju 1.6 miljoner svenska facebook-användare.

Av något slags gammal vana nöjer sig redaktionerna ofta med att leta reda på någon som är kritisk till hela utvecklingen (och därför inte intresserar sig för djupare kunskap i ämnet, eftersom personen oftast vill avfärda hela fenomenet – oavsett hur många människor som redan är delaktiga i det).

Då och då talas det om journalistikens ansvar. Här skulle jag nog säga att det finns ett sådant. Bara för att man lägger in ett element av “kritik”, så innebär det faktiskt inte att journalistiken blir fungerande.

Hur medieutvecklingen påverkar oss som människor är kanske ett av de viktigaste samhällsämnena att diskutera från och med nu. Det förtjänas att ta på mycket större allvar än vad det hittills har gjort.

Här finns också en direkt möjlighet att bygga vidare på sammanlänkningen mellan sociala medier och traditionella medier. För om det är något som sociala medier-användare är pigga på, så är det att diskutera just sociala medier, ur alla perspektiv.

Vi kommer alla att vara vinnare i en sådan utveckling. För ingen av oss har några svar om hur framtiden blir, eller vad den innebär för oss.

PS/ Det har varit lite tyst här på sistone. Det har berott på att jag jobbat med programmet till Generator 09.

2009-09-17

Kommentera

SSWC och den utsträckta handen

Jag sträcker fram min hand till Den Kände Författaren och säger: Hej! Anders Mildner heter jag.

Han tittar på mig och säger: Jaha.

Jag ler lite obekvämt. Han ler inte alls. Och säger ingenting.

Vi sätter oss vid bordet. Mitt emot mig sitter en skribent som vänder bort blicken när jag säger Hee…..ehum…okej…

När Den Kände Skribenten närmar sig vårt bord säger min kompis D: Varsågod, slå dig ned!

Den Kände Skribenten tittar på honom, drar in luft genom näsan, vänder på klacken utan att säga ett ord och går bort och sätter sig vid ett annat bord.

Jo, det är en vanlig middag i dagstidningsvärlden. Redaktioner samlas för att äta. Vissa personer gillar varandra, andra inte. Bara att hacka i sig. Så är livet. Vänd inte andra kinden till för då står där någon jävel med en klubba. Bit ihop och gå vidare.

Jag brukar berätta den här historien för andra journalister. Alla känner igen sig. Alla har liknande erfarenheter.

Många har redan bloggat om den fantastiska konferensen SSWC, som hölls på Tjärö i helgen. Den genomgående känslan hos skribenterna är att SSWC lyckades beröra dem så mycket att de knappt vågar skriva om konferensen. Så är det ibland med saker man tycker väldigt mycket om – det känns som om orden på något sätt skulle kunna skada minnesstjärnstoftet som lyser kring erfarenheter som är varmare än andra. Tangenterna förvandlas till oömma hammare som slår sönder magin.

Jag känner precis likadant. Men på väg hem från konferensen – i en buss full av genuint trevliga människor – slog det mig plötsligt hur stor skillnaden mellan denna typ av internetkonferenser och vanliga journalistkonferenser eller journalistträffar är.

I den nya medievärlden sträcker alla ut sin hand. Alla är välkomna vid alla bord. Hela tiden. Det är fullständigt omskakande för den som är van vid dagspressens hårda armbågar.

Det kan dock ha sin förklaring i mediet i sig. Internet är en värld av länkar. Att dela med sig, att ge cred, att berätta vem som gett en den information som man skickar vidare – ja, det är vanlig hyfs som minsta tioåring känner till. Kollaboration kräver omtanke. Kollaboration kräver gemenskap.

Precis tvärtom alltså till den traditionella journalistiken, där det mest eftersträvansvärda oftast är ett unikt ensamarbete, eller åtminstone ett arbete utfört av en mindre, avskärmad grupp. Helst i hemlighet, så att ingen konkurrent snor den unika nyheten.

Jag tror att medierna i väldigt hög grad socialiserar oss till de människor vi blir. Kanske är det så enkelt att den kulturella skillnaden mellan en vass armbåge och en utsträckt hand är en länk.

Efter den här typen av arrangemang (särskilt de som får sådan här uppmärksamhet) finns det alltid folk som gnäller lite över nördar, över hallelujastämning eller att det skulle ha ”saknats kritiska röster”. Själv svarar jag numera att ingenting av detta egentligen spelar någon roll.

Internet förändrar våra kulturvanor och vårt sätt att bete oss. Genom att kollaborationens inbyggda omtanke (den är ju en förutsättning för att man ska kunna skapa en gemenskap) plockas med från konferenserna och förs tillbaka ut i samhället, tas hela tiden små steg som gör det här till en bättre plats att vara på. Och det är, faktiskt, inte så lite.

2009-08-25

Kommentarer (20)

Några tankar om överflöd och ägande

– Men hon vill ju inte HA något! Och det är likadant år efter år!

En vän beklagar sig inför en släktings födelsedag. Svårigheten att shoppa presenter åt en människa som inte bryr sig om att addera ännu en pinal till hemmets evighetsplockepinn kan vara smått oöverstiglig.

I dagens konsumtionskultur utgör folk som faktiskt inte vill ha något på ett sätt ett slags hot mot hela samhällsordningen.

Vilket faktiskt också kan sägas vara fallet med de generationer som nu i allt mindre utsträckning vill äga kultur. Skivor, böcker, musik, film, tidningar, tidskrifter – ja, allt det där som vi köpt, släpat hem och byggt torn av i vardagsrummen – är så klart lika betydelsefulla kulturyttringar som förut. Men ägandet har blivit mindre intressant för konsumenterna.

Det här är en oundviklig effekt av att vi plötsligt befinner oss i en tid av överflöd: där varenda kulturell produkt inom loppet av några sekunder kan kopieras och skickas vidare till nya människor, där inget längre ”tar slut” och där i stort sett allt kan lagras och mycket snabbt tillhandahållas till den som för stunden är intresserad.

Vad adderar ägandet i en sådan värld?

Tidigare, innan digitaliseringen och överflödet, kunde ägandet stå för en mängd förbättringar i livet. De allra flesta hade på något sätt med identitet att göra.

Du var killen som hade skivan alla andra ville ha. Du var tjejen som köpt fanzinet som ingen annan ens visste om. Du var den som hade en T-shirt som inte gick att få tag på eftersom den var inhandlad i ett annat land. Du var den som under åratal hade byggt upp en gedigen samling av alla böcker som favoritförfattaren hade skrivit. Och så vidare.

Men den tiden är i viss mån över.

I dag skapar vi i allt mindre utsträckning identitet genom shopping av fysisk kultur (kläder och vissa andra saker naturligtvis borträknade, det kommer alltid att finnas undantag).

Ägandet – både av fysiska produkter och av digitala filer – spelar helt enkelt inte någon större roll längre. Anledningen är att vi inte längre kan använda den köpta kulturen till att urskilja oss.

Ägandet I SIG ger oss inte längre en särskiljande identitet. För att det ska vara möjligt krävs nämligen ett underskott av de varor vi köper.

Via Good Old stöter jag på den alltid lika läsvärde JP Rangaswami som på sin blogg skriver ett väldigt klargörande inlägg om innehåll och vad man numera egentligen betalar för – och varför.

(Med fantastiska soundbites, som Good Old noterar, som till exempel: Don’t worry about the gratuitous use of the word “illegal” before the word “download”, that’s just a generation thing. Like saying “social” before “media”.)

JP hänvisar till en bloggpost av Andrew Savikas som berör samma ämne och citerar ett centralt stycke:

Whether they realize it or not, media companies are in the service business, not the content business. Look at iTunes: if people paid for content, then it would follow that better content would cost more money. But every song costs the same. Why would people pay the same price for goods of (often vastly) different quality? Because they’re not paying for the goods they’re paying Apple for the service of providing a selection of convenient options easy to pay for and easy to download.

Savikas fortsätter med att jämföra med ett restaurangbesök:

“But people are still buying content when they buy a book or an album,” the argument goes. Yes, they are. The same way that you’re buying food when you go to a restaurant. You are purchasing calories that your body will convert to energy. But few restaurants (especially those you visit frequently) have ingredients any different from those you can get yourself at the corner store, for much less money.

So it can’t be true that your primary goal is to purchase food; you’re purchasing a meal, prepared so you don’t have to, cleaned up so you don’t have to, and done so in a pleasing and convenient atmosphere. You are paying for the preparation of the food and the experience of eating it in the restaurant, not the food itself.

Att förstå att den här utvecklingen inte längre handlar om ägande – och att ägande faktiskt inte ens är på tapeten hos de generationer som nu tar steget ut i konsumtionssamhället – är helt grundläggande om man inte vill finna sig helt oförstående inför omvärlden.

De här förändringarna får stor betydelse, både för vad vi kommer att kunna ta betalt för och HUR vi kommer att kunna sälja saker framöver. Men de spelar också roll för oss när vi undrar var vi ska börja leta om vi vill förstå vår samtid.

Vi kan alltså inte med samma lätthet som tidigare följa konsumtionsmönster och tro oss hitta ett facit till dagens samhälle.

2009-08-12

Kommentarer (18)

Nya marker

För snart 20 år sedan satt jag i Stikkan Andersons kök och skrev på ett skivkontrakt. Stikkan var snäll, men förde viss respekt med sig. Vi log när han log, skrattade när han skrattade.

Han hade armen i mitella. Något var brutet. Han skrockade hest och högt och lite galet.

– Doktorn sa till mig att jag skulle ta djupa andetag. Jag sa att jag rökte två paket cigg om dagen och alltid drog halsbloss, räcker det? HAHAHAHAHAHAHA!

Stikkans fru var snäll. Hon kom med kaffe och kallade oss pojkar. Efter ett tag förstod vi att det var hembiträdet. Stikkan sa: HAHAHAHAHAHA!

Allting med situationen och platsen andades pengar. Längs väggen stod en glasflygel. På väggen fanns en väggmålning – av Carl Larsson.

Inte bara insidan var imponerande. Huset i sig skulle senare visa sig dyka upp i mina kursböcker när jag läste konstvetenskap.

Några år senare satt jag på Expressens redaktion och försökte se precis så erfaren ut som jag absolut inte var.

– I går skickade vi ut en helikopter, sa personalchefen.

– En helikopter? sa jag med stora ögon.

– Ja, en HELIKOPTER, vi skickade ut en kille i HELIKOPTER för vi förstod att vi skulle få en perfekt bild om vi använde oss av en HELIKOPTER till knäcket.

Jesus, dom använder sig av HELIKOPTER, tänkte jag och försökte se ut som om jag såg sådana landa på min tomt varje dag.

– Jag är alldeles säker på att jag är rätt man för det här jobbet, sa jag.

Minuten senare tryckte jag ner hissen själv.

1990-talet innebar på många sätt den sista lätt galna boomen för pengadrabbade branscher som medievärlden och musikindustrin. No expenses-kulturen frodades fortfarande. Pengarna flödade åt alla håll – utom till de personer som skapade produkterna som salufördes.

Av det stora skivbolaget fick jag en (1) procents royalty. Av Expressen fick jag – när jag många år senare anställdes – 25 000. Ingen hörde mig (eller någon annan som var i samma sits) klaga.

Nu har helikoptrarna landat för gott. För bägge branscher. Det brukar ses som problem. Och det är det så klart, speciellt om man har byggt upp dyra strukturer som ständigt måste matas med pengar. Men sett ur ett längre perspektiv kan en förändring av den här typen faktiskt vara positiv.

Det finns inget som tyder på att dagens journalistik är sämre än när Ulf Nilson lekte kung över världen på 70-talet. Det finns inget som tyder på att dagens skivor är sämre än när 80-talets dinosaurier spelade in sina mest överlastade skivor kring 1992.

Vad gäller kvalitet verkar det helt enkelt inte som vi behöver vara oroliga över utvecklingen. Kanske inte när det gäller betalningen heller, som alltså aldrig har varit särskilt stor (en uppfattning man annars lätt kan få när man läser vissa debattörer).

Det är värt att lägga på minnet att vi i dag, i och med digitaliseringen, faktiskt ha FLER betalnings- och affärsmodeller än vi någonsin har haft, eftersom de gamla existerar sida vid sida med de nya.

När vi bjöd in några väldigt klipska människor till vårt möte i Hultsfred, gjorde vi det eftersom vi var övertygade om att det fanns en ny och orörd terräng som musik- och mediebranschen kunde upptäcka tillsammans.

Vi tänkte att vi kunde lägga alla frågor om upphovsrätt och distribution åt sidan och i stället inrikta oss på frågor som födde kreativitet snarare än protektionism, och lust snarare än oro.

Vi kom ut från mötet med fler frågor än vi hade när vi gick in, vilket är ett alldeles utmärkt resultat. Det visade ju, om inget annat, att den terräng vi letade efter fortfarande är oupptäckt. Tillsammans kommer vi att kunna skapa väldigt spännande saker.

Vår upptäcktsfärd fortsätter med andra ord under hösten. Jag lovar att återkomma med fler tankar kring detta.

Till dess: läs några av deltagarnas funderingar här – från Johanna Ögren, Daniel Johansson, Bo Reimer och Sofia Mirjamsdotter.

Sommarens bästa budskap är att framtiden ligger öppen och att allt faktiskt bara kan bli bättre.

2009-07-17

Kommentarer (21)

Del 4: Sofia Mirjamsdotter

I dag fortsätter Sofia Mirjamsdotter bloggstafetten. Sofia skriver:

”En fråga som lyftes under konferensen var den om det verkligen är givet att vi i framtiden kommer att kunna tjäna pengar på skrivande och musikskapande.

Jag tycker inte att det är alldeles självklart, lika lite som det är en mänsklig rättighet att vara författare och försörja sig på det. Betyder det att folk kommer att sluta skriva?

Sluta snickra ihop poplåtar och sluta att vetgirigt ta reda på saker och informera andra om resultatet – som i dagens journalistik?

Jag vill med bestämdhet säga nej.”

Läs hela hennes inlägg här.

2009-07-16

Kommentera

Del 3: Bo Reimer

I dag fortsätter Bo Reimer, professor på Malmö högskola, bloggstafetten om framtiden för musik- och mediebranschen.

Bo skriver:

”Problemet idag är att utvecklingen går åt fel håll; den kreativitet som idag uppmuntras är enbart den som finns hos jurister som arbetar framgångsrikt med att begränsa offentligheten.”

Läs hela hans inlägg här.

2009-07-15

Kommentera

Del 2: Daniel Johansson

I dag fortsätter musikforskaren Daniel Johansson bloggstafetten.

Daniel skriver:

˝Jag tror dock att den decentraliserade spridningen via fildelningsnätverk huvudsakligen tvingar fram nya affärsmodeller inom de etablerade branscherna snarare än att den i sig självt blir den dominerande modellen, ungefär som vi idag ser att den nya generationens musiktjänster appellerar till de beteenden och behov som skapats av fildelningen.

Men vad händer EFTER “tillgänglighetsparadigmet”?”

Läs hela Daniel Johanssons blogginlägg här.

Missa inte Johanna Ögrens första inlägg, eller de inlägg som hennes post födde: från Fredrik Wass och Josefine Hådell.

Och glöm inte: Kommentera gärna. Skriv egna inlägg. Vi vill alla höra din mening om detta.

2009-07-14

Kommentarer (2)

Bloggstafett!

I förra veckan var jag och mina kolleger på Media Mötesplats Malmö med och arrangerade ett seminarium på Hultsfredsfestivalen, där vi samlade ett 20-tal klipska människor från musik- och mediebranschen för ett samtal om framtiden.

Vi satt i en liten röd stuga – mitt på festivalområdet – och spånade om utmaningar, möjligheter och frågeställningar. Allt medan banden manglade på några hundra meter bort.

Från och med i dag kör vi igång en bloggstafett, där några av deltagarna delar med sig av sina tankar efter mötet.

Först ut är Johanna Ögren från Bokhora och Lilla Gumman. Läs hennes inlägg här.

Och delta gärna i diskussionerna – alla vi som satt i det där huset under festivalen är så klart väldigt spända på att få ta del av era funderingar kring ämnet.

2009-07-13

Kommentarer (11)