Tack för alla kloka kommentarer, alla glada tillrop, alla korrigeringar, all diskussion, alla invändningar, alla tips – ja, tack för allt ni har bidragit med. Det har lärt mig otroligt mycket. Hoppas att ni har lust att följa med även i fortsättningen.

Hoppas också att ni fortsätter att intressera er för det arbete som Media Evolution gör och att ni tycker att det är kul att följa och delta i byggandet av konferensen Moving Images.

Den hålls i Malmö den 9 juni och jag är programansvarig. Men jag vet att jag behöver er hjälp för att konferensen ska riktigt bra, så ingen blir gladare än jag om ni vill vara delaktiga i arbetet.

Följ Moving Images här.

Än igen, tusen tack, ni är bäst!

//anders

De fem pratade inte svenska. De hade inga biljetter.

SJ gör nu följande: kontaktar polisen och gör ett extra stopp i Sävsjö för att släppa av fripassagerarna.

Sådant här händer antagligen varje dag. Folk som åker tåg utan biljett får hoppa av vid nästa station. Men varför göra ett EXTRA stopp? Och varför låta ett gäng tunt klädda ungdomar som inte pratar svenska gå av mitt i vintern i lilla Sävsjö – utan att kontrollera att de verkligen kommer rätt?

När polisen kom till platsen var nämligen inte ungdomarna kvar. De hade redan tagits om hand av Höglandskyrkan – som för övrigt fortfarande bryr sig om de (fortfarande) tunt klädda flyktingarna. De saknar fortfarande två vinterjackor, fem par byxor, ett par vinterskor, en tjock tröja och fem par långkalsonger.

Eftersom den här historien utspelar sig på julafton blir den på något sätt ännu mer upprörande. Vi är trots allt ganska präglade av de historier, sagor och traditioner som vi omger oss med.

Det som skiljer denna historia ifrån tidigare berättelser om hjärtlöshet, är att vi nu lever i en tid av direkt interaktion. Människor som läst om de fem ungdomarnas öden berättar vad de känner på Twitter. De startar en Facebookgrupp som snabbt får ett hyfsat antal medlemmar.

Men även SJ rör ju sig – så klart – i samma vatten. För det som har hänt i år är att alla företag och organisationer har fått upp ögonen för vikten av att finnas med i det stora samtalet.

Alltså svarar SJ på twitterinlägg. Så här såg det ut när jag diskuterade frågan med dem:

Så slår det mig plötsligt vad vi kommer att möta så många gånger under kommande år. Företag, organisationer och politiker som möter kritik med att säga ”Vi hör vad du säger. Vi tar det till oss”. Och som tror att det räcker med detta. Ofta är dock de frågor som vi vill diskutera ganska komplexa och mycket svårare att bemöta så.

SJ gör egentligen allt rätt i exemplet ovan. Det är precis så som medietränare säger att de ska agera. De bemöter kritiken vänligt och neutralt, ger svar och sin syn på saken, visar inte på något sätt att de tycker att diskussionen är onödig, utan bekräftar istället den klagandes rätt att lufta sina åsikter genom att delta i samtalet.

Ändå blir åtminstone jag bara mer och mer upprörd, ju längre diskussionen fortgår utan att själva problemet erkänns. Min klagan bekräftas, men inte grunden för den.

Det knepiga här är att den kyliga, neutrala och medietränade kundvänligheten som nu i allt större utsträckning flyttar in i samtalet på Twitter inte har rum för vare sig värderingar eller känslor.

Därför kommer vi framöver antagligen att börja upptäcka en skillnad mellan äkta samtal och kundorienterade samtal. Ett problem i sammanhanget är att nästan alla har något att sälja. Är vi inte någon annans, så är vi våra egna varumärken, ständigt medvetna om de sammanhang som vi figurerar i.

Ser vi inte upp kommer vi alla att låta som vänliga robotar, flitigt deltagande i alla diskussioner, hela tiden med en nervös rädsla för att något vi säger ska skada våra personliga varumärken.

Med en valrörelse som redan har kickat igång blir 2010 utan tvivel samtalets år, i mycket större omfattning än 2009. Det innebär inte att vi inte har saker kvar att lära. Medierevolutionen som vi lever i nu är fantastisk. Men vi har inte kommit hela vägen hit bara för att förvandlas till pr-experter som “samtalar” istället för att samtala.

Eller hur?

PS/ Gott nytt år! Tack för alla kommentarer, tips, problematiseringar, alla medhåll och mothåll och all kunskap som ni har gett mig i arbetet med den här bloggen. Det betyder väldigt mycket för mig.

Vad är egentligen en ”nyhet” och är det möjligt att presentera en sådan utan att journalisten (medvetet eller omedvetet) går någon annans ärenden? Det brukar bli intressanta diskussioner.

Hade det varit otänkbart att medierna själva fört den här sortens samtal? Nu när vi går in i en valrörelse? Jag tycker inte det.

Bara några dagar innan FRA-lagen börjar gälla, lanserar alltså moderaterna sig som ett parti som är “tufft” i integritetsfrågorna. Som tycker att medborgarna finns med i massor av “onödiga” register. Är det ett parti som tittat för mycket på Barry Levinson-filmer eller ett parti som är duktigt på att hantera medier?

Döm själva. Säkert är att registerutspelet bara är det första av många. Vägen till riksdagsvalet 2010 kommer att vara kantat av partiföreträdare som försöker övertyga oss om att just deras parti värnar integriteten på det bästa sättet.

Det är då vår plikt att påminna dem om att de faktiskt kopplade in de där kablarna. Att de faktiskt skapade alla de där lagarna som möjliggör övervakning och ökad kontroll av vår kommunikation. Och att de gjorde detta trots ett massivt folkligt motstånd.

Det är oändligt svårt att se hur dessa människor skulle kunna kallas för trovärdiga i ett integritetsfrämjande sammanhang – utan att man samtidigt skulle behöva devalvera hela begreppet och helt ändra förståelsen av det.

Och nej, det är inte rimligt att tro att något av blocken ändrar grundinställning och aktivt börjar att arbeta för att riva upp de beslut som redan fattats. (Visst, Mona Sahlin brukar ju säga att hon vill just detta, men i praktiken innebär hennes linje endast att lagen kan komma att se lite annorlunda ut efter ett maktskifte – inte att FRA-kablarna klipps av).

I den matthet som präglar debatten nu när FRA-lagen är ett faktum, kryper andra funderingar fram. Ibland som försåtliga argument för den statliga övervakningen, ibland som vettiga frågor om vilken tidsanda vi håller på att skapa.

För hur ska vi egentligen ställa oss till det faktum att vi som enskilda individer delar med oss av mer och mer privat information, att vi blir mer och mer transparenta, att vi drar allt färre gränser mellan det intima och offentliga – och samtidigt protesterar mot att staten övervakar oss? När vi ändå själva frivilligt öser ut den här informationen till allmän beskådan?

Just nu är detta en av de vanligaste frågor som jag möter. FRA-debatten verkar till slut ha landat och människor undrar, lite trevande: var det där bråket egentligen något på riktigt, eller var allt bara trams?

Och det finns ett väldigt enkelt svar på frågan. Den personliga transparensen är en effekt av en framväxande kultur. Men myndigheternas övervakning är inte ett utslag av denna kultur, utan ett direkt och medvetet hot mot den.

Och som Beta Alfa noterar, så är FRA numera en nästan icke-existerande fråga på de flesta partipolitiska bloggar, om man tittar på den nya fiffiga tjänsten Politometern.

Så vad har vi? En riksdag som har lagt en fråga åt sidan. En opposition som vill riva upp lagen, men ersätta den med en hyfsat snarlik historia. Engagerade politiker som är oengagerade i just denna fråga.

Ja, allt talar för att vi går mot en mycket märklig valrörelse. För en sak är säker: integritetsfrågorna kommer inte gå att sopa under mattan. Inte längre. De är alldeles för starkt förknippade med oss och våra liv för att det ska vara möjligt.

Ta det som ett nyårslöfte, så här några veckor i förväg.

Jag sitter på kontoret och fyller en yttepytteliten bit av ett Kindleminne med litteratur.Det är inte helt lätt.

Först hade jag tänkt köpa Dan Browns nya, av förklarliga skäl. Att läsa The Lost Symbol på en Kindle borde ju antagligen vara lite som det var att höra Brothers in Arms på cd 1985 – ingen upplevelse man kanske längtar efter, men på något sätt ändå intressant att knyta an till den tidstypiska produkt som breakar en tidstypisk mediaspelare.

Av någon konstig anledning hittar jag dock aldrig fram till just den boken i Kindle-shopen. Som faktiskt verkar vara bra märklig. I alla fall är den långt ifrån Amazons normala klass. Under genren “contemporary fiction” upptäcker jag till exempel inte bara Conan Doyle, utan också Homeros, vilket ju onekligen får en att fundera över vad som INTE räknas som samtida i den här affären.

Alltså tar det ganska lång tid att köpa en bok, fast jag bara bestämt mig för att köpa en, vilken som helst. Det är också lite knepigt att skaffa sig en bra översikt när man måste hoppa fram och tillbaka med långsamma knapptryckningar, istället för att snabbt kunna scrolla eller trycka på skärmen med fingrarna.

Efter 20 minuter laddar jag dock ner en deckare av Greg Iles och Collapse av Jared Diamond och beger mig till stationen. Och nu sitter jag alltså här och testar Kindle i skarpt läge. Omgiven av Burger King-frossande pendlare (vad är det med alla dessa människor som måste trycka i sig burgare så fort de närmar sig ett tåg?), Hej-det-här-är-Bosse-från-jobbet-och-jag-pratar-med-auktoritär-stämma-i-mobilen-män, sovande studenter och gäspande medelålders kvinnor. Ingen bryr sig för övrigt om den där lilla vita plattan jag håller i handen.

Det första man kan säga om Kindlen är att den är lätt och hyfsat skön att hålla i handen. Det andra är att det där e-bläcket är imponerande.

Kindlen har alltså ingen datorskärm som lyser, utan en matt yta, där små kulor på ett komplicerat sätt vrids så att en svart eller en vit yta vänds mot läsaren. Och alla dessa små, små kulor formar då en bild av en textsida. (Läs här för en exakt beskrivning av hur det fungerar).

Tekniken gör att batteritiden blir mycket lång, för när kulorna lagt sig i rätt läge, behövs ingen ström förrän nästa sida ska tas fram. Alltså kan Kindlen även i avstängt läge visa en tjusig bild. Så här ser det då ut, till exempel:

Läsbarheten är väldigt bra. Och att man behöver ljus för att kunna läsa (skärmen lyser ju inte), gör också att plattan närmar sig den tryckta bokens läsupplevelse.

Om det inte hade varit för att vi som människor påverkas av mediet. Jag upptäcker efter ett tag exakt hur annorlunda läsningen på skärm är mot läsningen på papper. På skärm läser jag snabbare, mer stressat, mer ute efter att hitta fram till avgörande information. Jag har funderat över detta innan, inte minst sedan den där beryktade Atlantic-artikeln av Nicholas Carr tog upp tanken hur power-reading-trenden kan påverka oss framöver. Men saken var lite svår att få grepp om eftersom det inte riktigt gick att jämföra en skärmläsning med en pappersbokläsning.

Nu när jag sitter med Kindlen i handen märker jag hur stor skillnad det faktiskt är. Mina fingrar söker trevande efter scrollhjul som inte finns, allt för att göra resan nedåt ännu snabbare. Här finns väldigt lite av pappersbokens vila i läsningen.

Bortsett från detta är läsupplevelsen mestadels god. Men det finns gott om invändningar. Verkligen. Den största är att Kindlen ser ut och känns som en pc, när man vill ha en Mac. Det finns helt enkelt inget att TYCKA OM med den här plattan. Inga kul finesser, ingen fin design. Den känns lite slö, man saknar en touch screen, knapparna är inte det minsta sköna, styrspaken är sjukt irriterande efter någon timme och det där svartvita vändandet av kulorna när man byter sida (det ser ut ungefär som en störig effekt mellan två bilder i en powerpointpresentation) är jobbigt på riktigt.

Priset för böcker är likaså tokigt högt. Jag köper mina för $13,79, respektive $13,11, vilket motsvarar 180 kronor. Om jag skulle ha köpt samma böcker som svensk pocket, hade de kostat 162 kronor. Det är långt ifrån okej.

Jag har alltid varit tvivlande inför den här sortens läsplatta. Det är jag fortfarande. Skälen är dock främst att så lite faktiskt förändras med Kindle.

Jag tror att man måste GILLA något som den nya tekniken för med sig extra mycket för att vilja byta format. Det kan till exempel handla om att kvaliteten höjs (jämför hoppet från lp till cd), eller att det nya mediet även innebär helt nya möjligheter (jämför hoppet från cd till mp3, vilket möjliggjorde lätta bärbara digitala musikspelare).

De enda egentliga nydaningar som Kindlen står för är att man snabbt kan shoppa litteratur oavsett var man befinner sig och att man kan prega ner väldigt många böcker i en apparat utan att behöva bära vikten av dem.

Den begränsade grupp för vilken Kindlen utgör en revolution, bör alltså med stor sannolikhet återfinnas i den andra gruppen. Jag kan tänka mig att studenter, samt folk som både reser och läser mycket kan ha stor glädje av en Kindle. Vi andra kommer nog att vänta på en produkt som i grunden är annorlunda: mer finessrik och som på ett smart sätt knyter an även till världen utanför Amazon.

Ja, vi kanske till och med inväntar en ny affärsmodell. Jag kollar upp hur det egentligen är med Dan Brown och Kindle. Svaret är ju det väntade, så klart: jag kan inte köpa boken eftersom jag befinner mig i ”fel” region. Alltså – den bokbransch som nu slår in på den digitala väg som skivindustrin svängde in på för drygt tio år sedan, har inte lärt sig ett enda dugg.

Det är kanske alltför lätt att sia in i framtiden. Hör jag argsinta författare säga piratnedladdning i tv i tio år i sträck framöver? Ja. Helt klart.

Hör jag någon säga Spotify för eböcker? Hör jag någon säga stora och utbyggda ebibliotek?

Minsann.

En sådan, som inte är helt lätt att hantera, är att nästan alla människor runtom dig  förhåller sig till ditt arbete.

Detta gäller ju så klart inte bara journalister. En gång intervjuade jag människor med jobb som på något sätt stack ut. Alla berättade samma sak: de hade svåra problem under fester.

Läkaren fick alltid frågor om sjukdomar (”Kolla här på min arm, de här utslagen, vad tror du att de kan vara?”), polisen om farliga situationer (”Har du dragit ditt vapen någon gång?”) och psykologen om det möjligen kunde ligga någonting i  bordsgrannens hobbypsykologtankar (”Du, jag har en teori om varför min chef uppför sig som hon gör, kan det ha med hennes barndom att göra…?”) Djurförsökskillen ljög om att han var lärare.

På den tiden då jag jobbade själv på en kvällstidnings nyhetsredaktion blev jag ofta överhopad med folk som gapade och klagade så fort jag berättade vad jag arbetade med.

Det var inte helt lätt att hantera. För vad skulle man egentligen göra?

Jag frågade mina kolleger. En av dem berättade hur han stått på krogen med en tidning i näven och ganska surt och argt gått igenom sida efter sida tillsammans med en klagande ölhävare.

I högt tonläge berättade han för den allt tystare belackaren e-x-a-k-t varför varje sida var viktig, relevant och berättigad. Eller, berättigad är förresten fel ord. Han förklarade att det i stort sett vore ett BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN att inte trycka just denna sida.

Alla yrken finner sina sätt att hantera situationer som denna.

Läkaren säger kanske ”Okej, kan du vara snäll att ta av dig ALLA kläder”? Polisen stirrar möjligen tyst med sin hårdaste hårda polisblick. Och journalisten slår, så klart, fast feta sanningar. För det är ju, lite hårddraget, ofta vad journalister sysslar med till vardags.

På något sätt blir man ju sitt yrke. Det man ägnar sin tid åt färgar en – och man ser plötsligt världen på ett visst sätt.

Jag sitter på Disruptives The Really Realtime Conference och lyssnar på den alltid lysande Stowe Boyds tankar om vad internetutvecklingen innebär.

Vi går från en statisk webbkultur bestående av sajter som vi sakta och medvetet söker oss igenom, till en mycket mer komplex värld av realtidsflöden, där informationen söker sig till oss i stället för tvärtom.

Den här utvecklingen kommer att påverka oss, kanske mer än vi tror, menar Stowe Boyd. Han säger: Jag är inte samma person i dag som jag var förr – och hävdar att år av bloggande faktiskt har förändrat honom, en erfarenhet som nog många kan skriva under på.

Det här är ingen ny lärdom. De medierna vi använder formar oss, sa Marshall McLuhan redan på 1960-talet. Men frågan framåt är inte lika lätt. För hur kommer realtidsflödena att påverka oss som människor?

Just nu går utvecklingen så fort, att vi knappt hinner att tänka. Men kanske kan vi, i alla fall inom mediebranschen, redan se en betydande förändring, i och med att veta-bäst-kulturen – det vill säga den som i så stor utsträckning har fött journalister som står och slår fast feta sanningar (både på krogen och i spalterna) – faktiskt får det allt svårare att frodas i en värld som inte längre är lika svart-vit.

Och tvärtemot vad man ibland kan tro, så kommer inte nog inte ens de själva att beklaga en sådan utveckling.

Debattörer från bägge sidor kämpade i vad som verkade vara hård kunskapsmässig motvind. Som om det bara var med yttersta svårighet som de tog sig upp i talarstolen. Som om ämnet liksom hela tiden gled dem ur händerna, så fort de försökte greppa om det.

Nästan alla ideologiska dimensioner var som bortblåsta. Regeringen var ”nöjd”, oppositionen “oroad”.

Många av debattörerna uppvisade ofta en häpnadsväckande loj inställning till den fråga som väckt så mycket debatt och politiskt intresse utanför riksdagen och de partipolitiska strukturerna.

– Jag förstår inte, vad är problemet? sa Allan Widman (fp) med spelad förvåning.

Tja, det är vi ju vid det här laget ganska många som har försökt berätta.

2009 lever vi i en värld som genomgår stora och betydande förändringar.

Internet och de sociala mediernas demokratiserande kraft går inte längre att bortse ifrån. Är det då en slump att vi – överallt – ser hur makthavare driver igenom förslag som går ut på att avlyssna, sortera och kontrollera medborgarnas kommunikation?

FRA-lagen är bara ett steg på den inslagna vägen. Men det är ett stort steg och det är en åtgärd som faktiskt drabbar oss alla, oavsett vad vi sysslar med.

Vi använder oss i allt större utsträckning av internet. Vem vi är, vad vi gör, vad vi står för, hur vi upplever stunden just nu, vilka förväntningar vi har på morgondagen, var vi kommer ifrån, var vi befinner oss, vart vi är på väg – detta och mycket mycket annat sänder vi ut med allt snabbare uppdateringstakt.

Att tappa realtidssamhället på data innebär därför en helt annan sak än det innebar att övervaka medborgarnas kommunikation fram till för bara något år sedan. Det innebär inte att det inte var illa när det skedde förut, bara att det finns en ytterligare dimension till den här frågan som man kan tvivla över att FRA-förespråkarna har begripit.

Det är en på många sätt sorglig dag i dag.

Jag vet inte om den blir ljusare eller sorgligare av vetskapen att det trots alla dokumenterade meningsskiljaktigheter bara fanns en enda riksdagsledamot som mäktade med att stå upp för sina personliga åsikter. Jag vet däremot att hon – oavsett vad man tycker i sakfrågan – förtjänar all respekt man kan få.

Och nej. Det är ingen fara för någon. Och nej, det finns överhuvudtaget inga problem med någonting. Och nej, all i stort sett all kritik bygger på missförstånd.

Ja, så kan man i alla fall tolka försvarsministern, som nyss gav nejet ett ansikte när han chattade med DN:s läsare.

Ändå är det ju uppenbart att många människor runtom i landet hyser en reell oro för vad FRA kan komma att innebära.

Så vad exakt är problemet?

I en bloggkommentar till ett inlägg av Staffan Danielsson, ger Anna Petersson en väldigt bra beskrivning av farorna som väntar.

Hon skriver:

”Genom att applicera statistiska metoder på sina gigantiska mängder trafikdata ska FRA avgöra om en människa kan vara terrorist, är inblandad i yttre hot, är utsänd av främmande makt etc.

Problemet är att samma statistik och samma databas även indikerar alla andra avsikter, förhoppningar, intressen och egenskaper som en människa kan ha, såsom exempelvis religösa och politiska åsikter, sexuella läggningar etc. Därför är det av oerhörd vikt att FRA inte får tillgång till stora mängder trafikdata.”

I hela debatten kring den här lagen har man kanske framförallt saknat ett historiskt perspektiv på politiken, nämligen insikten att den befinner sig i ständig förändring. I det läge när den här omröstningen nu äger rum, sitter till exempel sverigedemokraterna praktiskt taget redan på ett X2000-tåg till riksdagen.

Jag tror att ett sådant perspektiv spelar en stor roll för människors inställning till övervakningsfrågor. Det system vi bygger i dag, kan hamna i händerna på vem som helst i morgon. Som om det inte vore illa nog med massavlyssningen i sig, alltså.

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

Under debatten kring FRA har en hel del andra problem uppenbarat sig, som jag hoppas att vi kan diskutera vidare. Jag tror dessutom att det finns ett stort behov av att vi faktiskt gör det, eftersom FRA ju knappast är det sista steget på den här stigen.

Det gäller svagheterna i det politiska systemet – där vi väljer enskilda riksdagsledamöter, men får en hunsad röstflock som under vinande partipiska villigt låter sig fösas mot rätt voteringsknapp, i de allra flesta fall utan att våga säga så mycket som ett pip. Hur förändrar vi detta?

Det gäller kunskapssvagheterna i internetdebatten, där politikerna helt enkelt inte verkar förstå på vilket sätt dagens kommunikation skiljer sig från gårdagens – och hur mycket information det numera faktiskt finns att hämta om våra liv, för den som har rätt verktyg. Hur förändrar vi detta?

Det gäller svagheterna hos journalistkåren, som under tio år inte intresserat sig för internetrelaterade frågor och därför, i likhet med politikerna, fortfarande har mycket svårt att hantera ämnet på ett insiktsfullt vis. Hur förändrar vi detta?

Det gäller svagheterna i den offentliga kulturdebatten – som inte på något sätt mäktat med eller intresserat sig för att diskutera var gränserna för en kontrollstat egentligen går. Hur förändrar vi detta?

Även om det så klart, i teorin, fortfarande går att påverka (hitta din riksdagsledamot här), så talar det mesta för att vi mycket om bara några veckor inför en automatiserad massavlyssning som alldeles uppenbart kommer att vara integritetskränkande.

Om denna kränkning sker direkt (genom insamlingen av informationen i sig) eller indirekt (genom att vetskapen om insamlingen förändrar vårt beteende) spelar inte så stor roll i slutändan. Skadan är ju skedd ändå.

Den enda rimliga slutsatsen man kan dra i dag, är att integritet inte bara kommer att segla upp som en betydande valfråga inför 2010 – utan också att hela ämnet kommer att genomgå en transformation.

Från att ha varit ett särämne för en någorlunda avgränsad grupp, kommer integritet från och med nu att växa och bli en ideologisk grundfråga för en mycket större grupp av människor.

För någon månad sedan meddelade Joakim Jardenberg att innehållet på Mindpark.se nu skulle skapas av ett bloggteam. Projektet fick snart en imponerande deltagarlista.

Ungefär samtidigt nylanserades Same Same But Different av Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer, även den med ett kollektivt bloggteam som väckte stor respekt.

På bara någon vecka förändrades därmed utgångsläget för den traditionella mediebevakningen i landet. Plötsligt fanns en betydande del av kunskapsresursen kring sociala medier och medieutvecklingen i stort samlad på två bloggar.

Och när dessa sedan började att jobba redaktionellt, stod det snabbt klart exakt hur inflytelserika de kan komma att bli.

Ta bara Mindparks 00-talsskildring – där 100 texter kommer att belysa 100 mediehändelser de senaste tio åren.

Från ett traditionellt medieperspektiv hade detta varit en jättesatsning. Tänk er något liknande i en dagstidning! Nu visar Mindpark hur man med lätta fötter kan skapa betydande, relevant och initierad journalistik genom att öppet och inbjudande använda ett stort kollektivs kunskapsresurs.

Detta är ett exempel. Det är inte orimligt att tänka sig samma utveckling för de flesta bevakningsområden.

Det vi kan se är ett kulturskifte, där tanken att alla på något sätt kan delta håller på att ersätta synen att många är kallade men få är utvalda.

När Mindpark presenterar sitt bloggteam, som alltså består av några av landets mest respekterade personer inom sina respektiva områden, avslutas det hela med meningen ”Vill du vara med, eller vill du tipsa om någon som borde vara med så bara hojta”.

Och här kan man stanna upp en stund och fundera över två saker.

Först: skulle man kunna tänka sig att läsa de orden till exempel här?

Sedan: vad hade det i så fall inneburit?

Hur som helst, plötsligt står det klart att betydelsefull journalistik kan skapas av ett kollektiv utanför den traditionella redaktörssfären. Som om det inte vore nog är det här också journalistik som är g-r-a-t-is för läsaren – och dessutom producerad av o-b-e-t-a-l-da skribenter, vilket borde skaka om de traditionella medierna ännu mer.

(Det är faktiskt mindre än två år sedan vi fortfarande hade en debatt där etablerade journalister och redaktörer på allvar tvivlade på att bloggar överhuvudtaget kunde bidra med NÅGOT.)

Det här är ena sidan av utvecklingen – och den har egentligen inte primärt med journalistik att göra. Vi ser ju ett formerande av kollektiva resurser på massor av fält.

En annan sida är hur en rad nya tjänster nu faktiskt kan sägas omvandla hela spelplanen för både traditionella och nya medier.

I dag började Twinglys omtalade tjänst Twingly Channels att testas publikt. Den är fortfarande i beta och kommer väl att genomgå en hel del förändringar, men i korthet fungerar den så att användaren startar en kanal och bestämmer sedan vilka flöden denna ska fyllas med. Det kan röra sig om bloggar, nyhetssajter, sökord och så vidare. Ju smalare ämne, desto bättre.

Kanalen uppdateras i realtid. Allt går att kommentera och alla som följer kanalen kan rösta upp det som är mest intressant till en bättre position.

Twingly Channels ser alltså ut att kunna bli en kollaborativ väg ut ur den värld där informationsöverflödet blivit så stort att det inte längre är möjligt att överblicka. Kanalerna administreras av enskilda personer (som startar kanalen och sätter urvalskriterierna för flödena), men får sitt kunskapsdjup av kollektivet (som alltså kan sägas läsa nyheter tillsammans, medan de lägger till länkar, har möjlighet att kommentera allt, diskutera med varandra i realtid och samtidigt påverka vad som hamnar i topp).

Den här sortens tjänster är rätt talande för vad vi har att vänta framöver, tror jag, eftersom de både inbegriper traditionella medier och utmanar dem.

Fram till i dag har ju traditionella medier i stor utsträckning byggt på att de skapat sitt eget flöde och lanserat sin egen expertsållning som den definitiva. En del av mediehusens – och journalisternas – identitetskris består i att de nu inte längre är den enda sorteringsmaskinen, utan snarare bara ännu en röst bland många.

Men att det är just detta – att vara en röst bland många – som nu lyfter vår kultur på så många plan, inte minst det demokratiska, tillhör nog en av de viktigare insikterna att hålla fram i mediedebatten.

Så för dem som möjligen åker iväg på det där internatet och grunnar över utvecklingen kommer här en fråga som kanske fortfarande är alltför radikal, men som det vore intressant att höra ett förslag till svar på: Hur ser det medieföretag ut som skulle kunna bli först med att säga att det här, det gör vi tillsammans?

Och det finns gott om skäl till att då och då återvända till den nyvakenhet som fanns kring begreppen för bara något år sedan, då Facebookboomen slog Sverige med häpnad.

Det är nämligen lätt att tro att vi har kommit fram till något – förstått något – när vi i själva verket bara har vant oss.

Får vårt nya förhållande till begreppet vänner några konsekvenser? Och spelar det någon roll för oss att vi plötsligt hela tiden sänder ut en egenproducerad bild av oss själva?

Frågorna är knappast överspelade. När jag är ute och pratar om medieutvecklingen med företag, studenter och organisationer, är det kanske framförallt dessa två ämnen som diskussionen till slut brukar cirkla runt.

Den första frågan är ganska svår att besvara. Vi ersätter allt mer ”vänner” med ”nätverk” och får därför skapa ett mindre, mer exklusivt nätverk för att hitta en särplats för vännerna. Och när vi börjar titta på hur denna (digitala) plats ser ut som komplikationerna blir tydliga. Den befinner sig nämligen i ständig förändring.

Transparens är i mycket en vanesak. Det mesta tyder på att om vi en gång har börjat att vara öppna med våra privatliv, så kommer vi att fortsätta att vara det – och dessutom utöka öppenheten för varje år.

I dag är öppenheten en markör för vilken vänrelation man har (ju större öppenhet, desto närmare vän). I morgon ser det antagligen annorlunda ut. Kanske kommer vi att ha en snarlik öppenhet för alla. Men vad är då en vän om skillnaden i öppenhet har börjat att suddas ut? Tja, det är kanske inte längre så enkelt som att en vän är den man pratar med – om allt. För även detta kommer vi troligen att göra med allt fler och på ett allt öppnare vis.

Ännu svårare är kanske frågan om vilken betydelse det har att vi själva producerar och sänder ut den bild av oss själva som omvärlden reagerar på.

Det kritiska förhållningssättet brukar se ut ungefär så här: om alla hela tiden sänder ut välansade idealbilder, kommer vi aldrig att komma åt annat än yta i våra relationer. Den kultur vi skapar gör umgänget grundare – och när vi går miste om det nära mötet kommer vi att upptäcka att vi mår sämre än tidigare.

Det argumentet har dock vissa uppenbara brister. Dels är det faktiskt inte så att vi lever i en tid som är mättad av välfriserade propagandabilder av jaget. Behoven att sända ut signaler om misslyckanden, tillkortakommanden, ångest, oro, nedstämdhet, ilska, och så vidare, verkar vara lika stora som behoven att sända ut idealbilder.

En vanlig invändning här brukar handla om att det finns saker som inte kan ersätta ett möte människa mot människa, ansikte mot ansikte. Fast vet vi verkligen det? Att det vanligtvis hjälper människor – i alla livssituationer – att prata och berätta om hur de mår, är ingen nyhet. Men kan vi redan (efter bara något år) dra slutsatsen att det spelar så stor roll HUR man pratar om det, det vill säga om man gör det öga mot öga eller skärm mot skärm?

Jag skulle nog säga att den här uppdelningen mellan rätt och fel möten, mellan möten som är ”bra” för oss och möten som inte tillför något eller är “dåliga”, ligger mer och mer i vägen för en djupare analys av vad den framväxande kulturen egentligen gör med oss och vilka konsekvenser den får.

Samtidigt är det uppenbart att vi skapar en bekräftelsekultur, där vi – oavsett vilken bild av oss själva vi sänder ut – faktiskt sänder ut den för att få den bekräftad. Vad det leder till, bortsett från frågan om djup eller yta, bortsett från frågan om bra eller dåliga möten, har vi nog ingen aning om än.

PS/ För alla som var på SSWC  somras – här ger Thomas Wennström några minnesbilder.

Ändå ses Wikipedia som något ytterst tvivelaktigt av många skolor (läs för övrigt gärna Gustav Holmströms inlägg om skolungdomar och källkritik), vilket är märkligt – inte minst med tanke på vilket bra verktyg det hade varit för eleverna att själva få jobba med under lektionerna.

Kan man tänka sig någon nyttigare uppgift när det gäller att skaffa sig en källkritisk blick än att själv förbättra och vidareutveckla ett uppslagsverk?

Anledningen till den skepsis som finns mot Wikipedia, är nog att uppslagsverket är en liten hierarkiraserare.

För om ”alla” kan slå fast vad fakta är, ja, då finns det så klart ingen hejd på vad ”alla” kan göra. Om ett kollektiv kan utgöra en imponerande kunskapsresurs på ett enda ställe, ja, då kan så klart detta – och andra – kollektiv också göra det på andra platser. (Skolan kanske?)

De flesta sociala saker på internet som blir riktigt stora går igenom Gandhis fyra faser – ni vet: “First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Det här har varit sant för bloggar och mikrobloggar och det är sant för Wikipedia, som just nu befinner sig någonstans mellan de två sista stadierna, där Promoe i låten Svennebanan sjunger om ”kunskap från Wikipedia” (i vad som måste vara årtiondets mest missriktade ironi), där dansk tv medvetet planterar felaktiga uppgifter i uppslagsverket, för att sedan göra tv-program om “felen” – och där TV3 gör inslag som visar att någon med hjälp av riksdagens datorer försöker ta bort sann, men känslig, information om riksdagsmän.

Just det senare visar med all önskvärd tydlighet en av Wikipedias förtjänster: möjligheten att följa synen på kunskap över tid.

De flesta ”sanningar” befinner sig i ständig förändring.

Att kunna följa dessa förändringar över tid ger så klart tillgång till en kunskap i sig – en kunskap som hittills inte varit tillgänglig för andra än historiker och forskare.

Allt talar alltså för att Wikipedia närmar sig målet – att av allmänheten betraktas som en godkänd kunskapsresurs. Kvar återstår då att dra konsekvenserna av utvecklingen. Den stora frågan är ju så klart: Vad mer är vi kapabla till?