Den 1 oktober 2010 blir 170 miljoner kronor värdelösa. Det är 50-öringen som går ur tiden. Om dessa pengar inte samlas in riskerar de att glömmas bort i gemburkar, jackfickor och bakom soffkuddar. En ensam 50-öring är i princip värdelös. Men tillsammans är de en enorm resurs som kan hjälpa många hungriga, ensamma och utsatta barn.

Därför har vi startat insamlingen Dammsug Sverige!

Om du har lust att svara på några enkätfrågor på din blogg (eller på annat sätt uppmärksamma oss)så kommer fler personer göras medvetna på att de ska samla in sina 50-öringar istället för att låta dem bli liggande! Om vi alla hjälps åt kommer BRIS, Childhood och SOS-barnbyar få in mycket pengar som går till övergivna och utsatta barn.

Här kan du se Frida Hyvönens bidrag till insamlingen! http://www.dammsugsverige.se

Hon är den första av våra kända ambassadörer som kommer att ge sitt bidrag i form av filmer på sajten.

ENKÄTEN

Vad är det finaste du köpt för en 50-öring?

Vad var det senaste du köpte för 50 öre?

Hur mycket pengar har du på dig just nu?

När skänkte du senast pengar och var?

Hur många 50 öringar har du hemma?

Vilket är ditt bästa / sämsta / roligaste 50 öringsminne?

Kommer du att sakna 50 öringen? Varför/Varför inte?

Vad skulle du göra om du hade 170 miljoner kronor? ( 340 miljoner 50-öringar)

Vem myntade egentligen uttrycket “Jag hör vad du säger” och vad är det för företag som säljer den här typen av ledarskapsdynga?

Det är också betydligt svårare att slå hål på en klart ohållbar eller fördomsfull premiss, eller en ren lögn, i en “bloggfajt” än det skulle vara öga mot öga eller i en paneldebatt. Varför? Jo, i ett samtal öga mot öga kan du inte ignorera solida motargument eller blinkningar som komunicerar “kom an, det menar du ändå inte” eller t ex “korten på bordet nu! du erkänner alltså att det är lönedumpning som gäller, alla dina exempel pekar ju ditåt?” hur länge som helst, men det låter sig ganska enkelt göras på webben. Tricket är att se till att ens kompisar kommer in och klackar upp, medan man själv snackar på om sin vinkel och/eller vrider över diskussionen på detaljfrågor som vem som har sagt eller gjort exakt vad. “Du ljuger om det här: kolla minstatistik!” är tio gånger mer omtyckt som argument på webben än att demonstrera att en viss position är motsägelsefull eller vilar på skumma förutsättningar. I en bloggtråd är det ursprungsposten och de inlägg som för ögonblicket står i slutet som räknas för de flesta läsare, inte de trådar och polariteter som löper genom hela diskussionen. Det är, som jag ser det, den tunga skillnaden mellan en blogg och en bra, upplysande tidningsdebatt av den gamla skolan.

På det sättet öppnar “web 2.0″-klimatet helt nya möjligheter att babbla på och ge sken av att man lyssnar men i själva verket undvika att svara på de frågor som verkligen ställs. Eller man sticker näsan i vädret och låter förstå att ni har ju ba inte faaattat”. Det skådespeleriet fanns för all del före nätet men det har uppstått helt nya möjlighetert med de nya sociala medierna och killen på SJ:s webbtjänst har helt enkelt plockat upp denna stumhet under sken av öppenhet från alla andra som kör den grejen. Givetvis uttrycker han sig inte lika frejdigt som en webbtyckare skulle göra men tekniken är i grunden samma. Det är en slags anpassning till nya sätt att komunicera ungefär som när myndigheterna på 70-talet började säga hej och du och så småningom snacka utifrån vad vi som kunder och brukare kunde väntas vilja ha reda på, men denna gång är det en mindre givande läroprocess.

Om 2009 var året då många företag fick skit för att de inte var aktiva i de sociala medierna tror jag att 2010 blir året då de får skit för att de faktiskt är det.