När jag undervisar studenter om medier, brukar jag peka på sådana här historier och be dem fundera över vem som använder medier hur och för vilka syften.

Vad är egentligen en ”nyhet” och är det möjligt att presentera en sådan utan att journalisten (medvetet eller omedvetet) går någon annans ärenden? Det brukar bli intressanta diskussioner.

Hade det varit otänkbart att medierna själva fört den här sortens samtal? Nu när vi går in i en valrörelse? Jag tycker inte det.

Bara några dagar innan FRA-lagen börjar gälla, lanserar alltså moderaterna sig som ett parti som är “tufft” i integritetsfrågorna. Som tycker att medborgarna finns med i massor av “onödiga” register. Är det ett parti som tittat för mycket på Barry Levinson-filmer eller ett parti som är duktigt på att hantera medier?

Döm själva. Säkert är att registerutspelet bara är det första av många. Vägen till riksdagsvalet 2010 kommer att vara kantat av partiföreträdare som försöker övertyga oss om att just deras parti värnar integriteten på det bästa sättet.

Det är då vår plikt att påminna dem om att de faktiskt kopplade in de där kablarna. Att de faktiskt skapade alla de där lagarna som möjliggör övervakning och ökad kontroll av vår kommunikation. Och att de gjorde detta trots ett massivt folkligt motstånd.

Det är oändligt svårt att se hur dessa människor skulle kunna kallas för trovärdiga i ett integritetsfrämjande sammanhang – utan att man samtidigt skulle behöva devalvera hela begreppet och helt ändra förståelsen av det.

Och nej, det är inte rimligt att tro att något av blocken ändrar grundinställning och aktivt börjar att arbeta för att riva upp de beslut som redan fattats. (Visst, Mona Sahlin brukar ju säga att hon vill just detta, men i praktiken innebär hennes linje endast att lagen kan komma att se lite annorlunda ut efter ett maktskifte – inte att FRA-kablarna klipps av).

I den matthet som präglar debatten nu när FRA-lagen är ett faktum, kryper andra funderingar fram. Ibland som försåtliga argument för den statliga övervakningen, ibland som vettiga frågor om vilken tidsanda vi håller på att skapa.

För hur ska vi egentligen ställa oss till det faktum att vi som enskilda individer delar med oss av mer och mer privat information, att vi blir mer och mer transparenta, att vi drar allt färre gränser mellan det intima och offentliga – och samtidigt protesterar mot att staten övervakar oss? När vi ändå själva frivilligt öser ut den här informationen till allmän beskådan?

Just nu är detta en av de vanligaste frågor som jag möter. FRA-debatten verkar till slut ha landat och människor undrar, lite trevande: var det där bråket egentligen något på riktigt, eller var allt bara trams?

Och det finns ett väldigt enkelt svar på frågan. Den personliga transparensen är en effekt av en framväxande kultur. Men myndigheternas övervakning är inte ett utslag av denna kultur, utan ett direkt och medvetet hot mot den.

Och som Beta Alfa noterar, så är FRA numera en nästan icke-existerande fråga på de flesta partipolitiska bloggar, om man tittar på den nya fiffiga tjänsten Politometern.

Så vad har vi? En riksdag som har lagt en fråga åt sidan. En opposition som vill riva upp lagen, men ersätta den med en hyfsat snarlik historia. Engagerade politiker som är oengagerade i just denna fråga.

Ja, allt talar för att vi går mot en mycket märklig valrörelse. För en sak är säker: integritetsfrågorna kommer inte gå att sopa under mattan. Inte längre. De är alldeles för starkt förknippade med oss och våra liv för att det ska vara möjligt.

Ta det som ett nyårslöfte, så här några veckor i förväg.