Att arbeta på en kvällstidning har sina sidor.

En sådan, som inte är helt lätt att hantera, är att nästan alla människor runtom dig  förhåller sig till ditt arbete.

Detta gäller ju så klart inte bara journalister. En gång intervjuade jag människor med jobb som på något sätt stack ut. Alla berättade samma sak: de hade svåra problem under fester.

Läkaren fick alltid frågor om sjukdomar (”Kolla här på min arm, de här utslagen, vad tror du att de kan vara?”), polisen om farliga situationer (”Har du dragit ditt vapen någon gång?”) och psykologen om det möjligen kunde ligga någonting i  bordsgrannens hobbypsykologtankar (”Du, jag har en teori om varför min chef uppför sig som hon gör, kan det ha med hennes barndom att göra…?”) Djurförsökskillen ljög om att han var lärare.

På den tiden då jag jobbade själv på en kvällstidnings nyhetsredaktion blev jag ofta överhopad med folk som gapade och klagade så fort jag berättade vad jag arbetade med.

Det var inte helt lätt att hantera. För vad skulle man egentligen göra?

Jag frågade mina kolleger. En av dem berättade hur han stått på krogen med en tidning i näven och ganska surt och argt gått igenom sida efter sida tillsammans med en klagande ölhävare.

I högt tonläge berättade han för den allt tystare belackaren e-x-a-k-t varför varje sida var viktig, relevant och berättigad. Eller, berättigad är förresten fel ord. Han förklarade att det i stort sett vore ett BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN att inte trycka just denna sida.

Alla yrken finner sina sätt att hantera situationer som denna.

Läkaren säger kanske ”Okej, kan du vara snäll att ta av dig ALLA kläder”? Polisen stirrar möjligen tyst med sin hårdaste hårda polisblick. Och journalisten slår, så klart, fast feta sanningar. För det är ju, lite hårddraget, ofta vad journalister sysslar med till vardags.

På något sätt blir man ju sitt yrke. Det man ägnar sin tid åt färgar en – och man ser plötsligt världen på ett visst sätt.

Jag sitter på Disruptives The Really Realtime Conference och lyssnar på den alltid lysande Stowe Boyds tankar om vad internetutvecklingen innebär.

Vi går från en statisk webbkultur bestående av sajter som vi sakta och medvetet söker oss igenom, till en mycket mer komplex värld av realtidsflöden, där informationen söker sig till oss i stället för tvärtom.

Den här utvecklingen kommer att påverka oss, kanske mer än vi tror, menar Stowe Boyd. Han säger: Jag är inte samma person i dag som jag var förr – och hävdar att år av bloggande faktiskt har förändrat honom, en erfarenhet som nog många kan skriva under på.

Det här är ingen ny lärdom. De medierna vi använder formar oss, sa Marshall McLuhan redan på 1960-talet. Men frågan framåt är inte lika lätt. För hur kommer realtidsflödena att påverka oss som människor?

Just nu går utvecklingen så fort, att vi knappt hinner att tänka. Men kanske kan vi, i alla fall inom mediebranschen, redan se en betydande förändring, i och med att veta-bäst-kulturen – det vill säga den som i så stor utsträckning har fött journalister som står och slår fast feta sanningar (både på krogen och i spalterna) – faktiskt får det allt svårare att frodas i en värld som inte längre är lika svart-vit.

Och tvärtemot vad man ibland kan tro, så kommer inte nog inte ens de själva att beklaga en sådan utveckling.