Riksdagens FRA-debatt blev – precis som många av oss hade befarat – en dyster historia.

Debattörer från bägge sidor kämpade i vad som verkade vara hård kunskapsmässig motvind. Som om det bara var med yttersta svårighet som de tog sig upp i talarstolen. Som om ämnet liksom hela tiden gled dem ur händerna, så fort de försökte greppa om det.

Nästan alla ideologiska dimensioner var som bortblåsta. Regeringen var ”nöjd”, oppositionen “oroad”.

Många av debattörerna uppvisade ofta en häpnadsväckande loj inställning till den fråga som väckt så mycket debatt och politiskt intresse utanför riksdagen och de partipolitiska strukturerna.

– Jag förstår inte, vad är problemet? sa Allan Widman (fp) med spelad förvåning.

Tja, det är vi ju vid det här laget ganska många som har försökt berätta.

2009 lever vi i en värld som genomgår stora och betydande förändringar.

Internet och de sociala mediernas demokratiserande kraft går inte längre att bortse ifrån. Är det då en slump att vi – överallt – ser hur makthavare driver igenom förslag som går ut på att avlyssna, sortera och kontrollera medborgarnas kommunikation?

FRA-lagen är bara ett steg på den inslagna vägen. Men det är ett stort steg och det är en åtgärd som faktiskt drabbar oss alla, oavsett vad vi sysslar med.

Vi använder oss i allt större utsträckning av internet. Vem vi är, vad vi gör, vad vi står för, hur vi upplever stunden just nu, vilka förväntningar vi har på morgondagen, var vi kommer ifrån, var vi befinner oss, vart vi är på väg – detta och mycket mycket annat sänder vi ut med allt snabbare uppdateringstakt.

Att tappa realtidssamhället på data innebär därför en helt annan sak än det innebar att övervaka medborgarnas kommunikation fram till för bara något år sedan. Det innebär inte att det inte var illa när det skedde förut, bara att det finns en ytterligare dimension till den här frågan som man kan tvivla över att FRA-förespråkarna har begripit.

Det är en på många sätt sorglig dag i dag.

Jag vet inte om den blir ljusare eller sorgligare av vetskapen att det trots alla dokumenterade meningsskiljaktigheter bara fanns en enda riksdagsledamot som mäktade med att stå upp för sina personliga åsikter. Jag vet däremot att hon – oavsett vad man tycker i sakfrågan – förtjänar all respekt man kan få.