I morgon röstar riksdagen om FRA-lagen.

Och nej. Det är ingen fara för någon. Och nej, det finns överhuvudtaget inga problem med någonting. Och nej, all i stort sett all kritik bygger på missförstånd.

Ja, så kan man i alla fall tolka försvarsministern, som nyss gav nejet ett ansikte när han chattade med DN:s läsare.

Ändå är det ju uppenbart att många människor runtom i landet hyser en reell oro för vad FRA kan komma att innebära.

Så vad exakt är problemet?

I en bloggkommentar till ett inlägg av Staffan Danielsson, ger Anna Petersson en väldigt bra beskrivning av farorna som väntar.

Hon skriver:

”Genom att applicera statistiska metoder på sina gigantiska mängder trafikdata ska FRA avgöra om en människa kan vara terrorist, är inblandad i yttre hot, är utsänd av främmande makt etc.

Problemet är att samma statistik och samma databas även indikerar alla andra avsikter, förhoppningar, intressen och egenskaper som en människa kan ha, såsom exempelvis religösa och politiska åsikter, sexuella läggningar etc. Därför är det av oerhörd vikt att FRA inte får tillgång till stora mängder trafikdata.”

I hela debatten kring den här lagen har man kanske framförallt saknat ett historiskt perspektiv på politiken, nämligen insikten att den befinner sig i ständig förändring. I det läge när den här omröstningen nu äger rum, sitter till exempel sverigedemokraterna praktiskt taget redan på ett X2000-tåg till riksdagen.

Jag tror att ett sådant perspektiv spelar en stor roll för människors inställning till övervakningsfrågor. Det system vi bygger i dag, kan hamna i händerna på vem som helst i morgon. Som om det inte vore illa nog med massavlyssningen i sig, alltså.

Det stora hotet är ju att vi nu bara om några veckor kommer att införa en lag som får direkta konsekvenser för människors kommunikation – och att staten och medborgarna därmed sätts i en motsatsposition till varandra.

Det är inget annat än ett gigantiskt misslyckande för hela samhället och det finns gott om folkvalda som borde skämmas öronen av sig när de ser sig själva i spegeln.

Under debatten kring FRA har en hel del andra problem uppenbarat sig, som jag hoppas att vi kan diskutera vidare. Jag tror dessutom att det finns ett stort behov av att vi faktiskt gör det, eftersom FRA ju knappast är det sista steget på den här stigen.

Det gäller svagheterna i det politiska systemet – där vi väljer enskilda riksdagsledamöter, men får en hunsad röstflock som under vinande partipiska villigt låter sig fösas mot rätt voteringsknapp, i de allra flesta fall utan att våga säga så mycket som ett pip. Hur förändrar vi detta?

Det gäller kunskapssvagheterna i internetdebatten, där politikerna helt enkelt inte verkar förstå på vilket sätt dagens kommunikation skiljer sig från gårdagens – och hur mycket information det numera faktiskt finns att hämta om våra liv, för den som har rätt verktyg. Hur förändrar vi detta?

Det gäller svagheterna hos journalistkåren, som under tio år inte intresserat sig för internetrelaterade frågor och därför, i likhet med politikerna, fortfarande har mycket svårt att hantera ämnet på ett insiktsfullt vis. Hur förändrar vi detta?

Det gäller svagheterna i den offentliga kulturdebatten – som inte på något sätt mäktat med eller intresserat sig för att diskutera var gränserna för en kontrollstat egentligen går. Hur förändrar vi detta?

Även om det så klart, i teorin, fortfarande går att påverka (hitta din riksdagsledamot här), så talar det mesta för att vi mycket om bara några veckor inför en automatiserad massavlyssning som alldeles uppenbart kommer att vara integritetskränkande.

Om denna kränkning sker direkt (genom insamlingen av informationen i sig) eller indirekt (genom att vetskapen om insamlingen förändrar vårt beteende) spelar inte så stor roll i slutändan. Skadan är ju skedd ändå.

Den enda rimliga slutsatsen man kan dra i dag, är att integritet inte bara kommer att segla upp som en betydande valfråga inför 2010 – utan också att hela ämnet kommer att genomgå en transformation.

Från att ha varit ett särämne för en någorlunda avgränsad grupp, kommer integritet från och med nu att växa och bli en ideologisk grundfråga för en mycket större grupp av människor.