Den senaste tiden har det skramlat rejält kring den sociala mediebubblan i Sverige. Och hade jag varit redaktör eller av andra skäl intresserad av medieutvecklingen, skulle jag nog släppa allt jag hade för händerna och låsa in mig på något internat tillsammans med mina skarpaste kolleger – bara för att få ordentligt med tid att tänka över vad den här utvecklingen betyder.

För någon månad sedan meddelade Joakim Jardenberg att innehållet på Mindpark.se nu skulle skapas av ett bloggteam. Projektet fick snart en imponerande deltagarlista.

Ungefär samtidigt nylanserades Same Same But Different av Sofia Mirjamsdotter och Jerry Silfwer, även den med ett kollektivt bloggteam som väckte stor respekt.

På bara någon vecka förändrades därmed utgångsläget för den traditionella mediebevakningen i landet. Plötsligt fanns en betydande del av kunskapsresursen kring sociala medier och medieutvecklingen i stort samlad på två bloggar.

Och när dessa sedan började att jobba redaktionellt, stod det snabbt klart exakt hur inflytelserika de kan komma att bli.

Ta bara Mindparks 00-talsskildring – där 100 texter kommer att belysa 100 mediehändelser de senaste tio åren.

Från ett traditionellt medieperspektiv hade detta varit en jättesatsning. Tänk er något liknande i en dagstidning! Nu visar Mindpark hur man med lätta fötter kan skapa betydande, relevant och initierad journalistik genom att öppet och inbjudande använda ett stort kollektivs kunskapsresurs.

Detta är ett exempel. Det är inte orimligt att tänka sig samma utveckling för de flesta bevakningsområden.

Det vi kan se är ett kulturskifte, där tanken att alla på något sätt kan delta håller på att ersätta synen att många är kallade men få är utvalda.

När Mindpark presenterar sitt bloggteam, som alltså består av några av landets mest respekterade personer inom sina respektiva områden, avslutas det hela med meningen ”Vill du vara med, eller vill du tipsa om någon som borde vara med så bara hojta”.

Och här kan man stanna upp en stund och fundera över två saker.

Först: skulle man kunna tänka sig att läsa de orden till exempel här?

Sedan: vad hade det i så fall inneburit?

Hur som helst, plötsligt står det klart att betydelsefull journalistik kan skapas av ett kollektiv utanför den traditionella redaktörssfären. Som om det inte vore nog är det här också journalistik som är g-r-a-t-is för läsaren – och dessutom producerad av o-b-e-t-a-l-da skribenter, vilket borde skaka om de traditionella medierna ännu mer.

(Det är faktiskt mindre än två år sedan vi fortfarande hade en debatt där etablerade journalister och redaktörer på allvar tvivlade på att bloggar överhuvudtaget kunde bidra med NÅGOT.)

Det här är ena sidan av utvecklingen – och den har egentligen inte primärt med journalistik att göra. Vi ser ju ett formerande av kollektiva resurser på massor av fält.

En annan sida är hur en rad nya tjänster nu faktiskt kan sägas omvandla hela spelplanen för både traditionella och nya medier.

I dag började Twinglys omtalade tjänst Twingly Channels att testas publikt. Den är fortfarande i beta och kommer väl att genomgå en hel del förändringar, men i korthet fungerar den så att användaren startar en kanal och bestämmer sedan vilka flöden denna ska fyllas med. Det kan röra sig om bloggar, nyhetssajter, sökord och så vidare. Ju smalare ämne, desto bättre.

Kanalen uppdateras i realtid. Allt går att kommentera och alla som följer kanalen kan rösta upp det som är mest intressant till en bättre position.

Twingly Channels ser alltså ut att kunna bli en kollaborativ väg ut ur den värld där informationsöverflödet blivit så stort att det inte längre är möjligt att överblicka. Kanalerna administreras av enskilda personer (som startar kanalen och sätter urvalskriterierna för flödena), men får sitt kunskapsdjup av kollektivet (som alltså kan sägas läsa nyheter tillsammans, medan de lägger till länkar, har möjlighet att kommentera allt, diskutera med varandra i realtid och samtidigt påverka vad som hamnar i topp).

Den här sortens tjänster är rätt talande för vad vi har att vänta framöver, tror jag, eftersom de både inbegriper traditionella medier och utmanar dem.

Fram till i dag har ju traditionella medier i stor utsträckning byggt på att de skapat sitt eget flöde och lanserat sin egen expertsållning som den definitiva. En del av mediehusens – och journalisternas – identitetskris består i att de nu inte längre är den enda sorteringsmaskinen, utan snarare bara ännu en röst bland många.

Men att det är just detta – att vara en röst bland många – som nu lyfter vår kultur på så många plan, inte minst det demokratiska, tillhör nog en av de viktigare insikterna att hålla fram i mediedebatten.

Så för dem som möjligen åker iväg på det där internatet och grunnar över utvecklingen kommer här en fråga som kanske fortfarande är alltför radikal, men som det vore intressant att höra ett förslag till svar på: Hur ser det medieföretag ut som skulle kunna bli först med att säga att det här, det gör vi tillsammans?