Kommentarer till Vi har vant oss, men vet vi mer för det?

Av: Eva

Eva — Sat, 10 Oct 2009 17:27:57 +0000

Jo, det finns definitivt tillfällen när sociala medier och/eller distanskommunikation fungerar dåligt. Jag har varit med om projekt på universitetsnivå där studenter förväntades använda sig av bloggar, Skype mm för att jobba tillsammans. Problemet är bara att om du tar människor från olika kulturer, på olika fysiska platser, med olika språklig färdighet och förståelse för det skrivna ordet som sådant så blir det svårt att få det att fungera. Det fungerar om man har tröskat igenom den initiala processen av att skapa en grupp och har stöd längs vägen men utan det uppstår missförstånd och krockar av olika slag och det slutar i halv- eller helhavererade projekt där resultatet inte blir särskilt bra. Ser man det positivt så lär man sig naturligtvis hur man inte ska göra, men frustrationen och känslan av att ha slösat studiemedel på något ovidkommande för utbildningen kommer man inte ifrån. Håller man på med socialisering på nätet på fritiden (och det har många unga gjort i åratal) så kunde man se tågkraschen i antågande långt innan ansvariga för kurserna ställdes inför fullbordat faktum och undrade varför det fungerade så dåligt för “alla ungdomar är så tekniska idag ju”. Människan som sådan förändras inte bara för att vi får en ny kanal att kommunicera, men det glöms lätt bort.

Av: anders

anders — Thu, 01 Oct 2009 20:47:32 +0000

Jenny: tack!
jo, jag håller med dig.
men skillnaden är väl att vi sänder ut så mycket mer än innan, med realtidsuppdateringar många gånger om dagen, vilket ju borde göra att vi söker feedback på oss själva och våra handlingar från andra mer nu än vi gjorde tidigare? jag tror att det spelar roll.

Av: Jenny

Jenny — Thu, 01 Oct 2009 19:12:45 +0000

Så många klokskaper i detta inlägg.

Men det sista vill jag bara kort kommentera: om bekräftelsekulturen. Finns den inte överallt? På en fest, i ett privat samtal, eller på nätet spelar mindre roll - det är ju ständigt bekräftelsen man vill åt. Att bli lyssnad på. Att någon “ser” en.

(vilket för övrigt fortfarande i mina ögon är den främsta anledningen till att Twitter mest kan bli yta, eftersom det flyktiga sällan innehåller bekräftelse - du ropar ut i rymden och har tur om någon svarar…)

Sen så börjar ju många samtal med det ytliga (idealbild eller glimt av något negativt) , för att sedan bli en cliffhanger och introduktion till det privata, du kan gå rakt på sak och fråga vidare i det enskilda samtalet.

Men en djupare analys vore onekligen välkommen, och inte minst en analys över tid. För att se hur det här sättet att kommunicera påverkar oss.

Av: Noterat | Den digitala parkbänken

Noterat | Den digitala parkbänken — Tue, 29 Sep 2009 18:53:24 +0000

[...] / Anders Mildner – Vi har vant oss, men vet vi mer för det?- Så många bra frågor; “Får vårt nya förhållande till begreppet vänner några [...]

Av: anders

anders — Tue, 29 Sep 2009 15:00:12 +0000

och tack för att du gör att det känns som om det spelar någon roll! jag har svårt att säga var saker börjar och slutar längre. kanske ytterligare en konsekvens av det ständigt pågående samtalet?

Av: Joakim Jardenberg

Joakim Jardenberg — Tue, 29 Sep 2009 13:22:15 +0000

Dina frågor är intressantare än de flestas svar. Tack för att du fortsätter utmana.

Och någonstans anar jag att den här posten började gro av den respons du fick på helgens “Anders Mildner gäspar lite”