Vi har börjat att vänja oss. Men för inte så länge sedan hade antagligen väldigt få trott att de skulle använda sig av sociala medier på det sätt de gör i dag.

Och det finns gott om skäl till att då och då återvända till den nyvakenhet som fanns kring begreppen för bara något år sedan, då Facebookboomen slog Sverige med häpnad.

Det är nämligen lätt att tro att vi har kommit fram till något – förstått något – när vi i själva verket bara har vant oss.

Får vårt nya förhållande till begreppet vänner några konsekvenser? Och spelar det någon roll för oss att vi plötsligt hela tiden sänder ut en egenproducerad bild av oss själva?

Frågorna är knappast överspelade. När jag är ute och pratar om medieutvecklingen med företag, studenter och organisationer, är det kanske framförallt dessa två ämnen som diskussionen till slut brukar cirkla runt.

Den första frågan är ganska svår att besvara. Vi ersätter allt mer ”vänner” med ”nätverk” och får därför skapa ett mindre, mer exklusivt nätverk för att hitta en särplats för vännerna. Och när vi börjar titta på hur denna (digitala) plats ser ut som komplikationerna blir tydliga. Den befinner sig nämligen i ständig förändring.

Transparens är i mycket en vanesak. Det mesta tyder på att om vi en gång har börjat att vara öppna med våra privatliv, så kommer vi att fortsätta att vara det – och dessutom utöka öppenheten för varje år.

I dag är öppenheten en markör för vilken vänrelation man har (ju större öppenhet, desto närmare vän). I morgon ser det antagligen annorlunda ut. Kanske kommer vi att ha en snarlik öppenhet för alla. Men vad är då en vän om skillnaden i öppenhet har börjat att suddas ut? Tja, det är kanske inte längre så enkelt som att en vän är den man pratar med – om allt. För även detta kommer vi troligen att göra med allt fler och på ett allt öppnare vis.

Ännu svårare är kanske frågan om vilken betydelse det har att vi själva producerar och sänder ut den bild av oss själva som omvärlden reagerar på.

Det kritiska förhållningssättet brukar se ut ungefär så här: om alla hela tiden sänder ut välansade idealbilder, kommer vi aldrig att komma åt annat än yta i våra relationer. Den kultur vi skapar gör umgänget grundare – och när vi går miste om det nära mötet kommer vi att upptäcka att vi mår sämre än tidigare.

Det argumentet har dock vissa uppenbara brister. Dels är det faktiskt inte så att vi lever i en tid som är mättad av välfriserade propagandabilder av jaget. Behoven att sända ut signaler om misslyckanden, tillkortakommanden, ångest, oro, nedstämdhet, ilska, och så vidare, verkar vara lika stora som behoven att sända ut idealbilder.

En vanlig invändning här brukar handla om att det finns saker som inte kan ersätta ett möte människa mot människa, ansikte mot ansikte. Fast vet vi verkligen det? Att det vanligtvis hjälper människor – i alla livssituationer – att prata och berätta om hur de mår, är ingen nyhet. Men kan vi redan (efter bara något år) dra slutsatsen att det spelar så stor roll HUR man pratar om det, det vill säga om man gör det öga mot öga eller skärm mot skärm?

Jag skulle nog säga att den här uppdelningen mellan rätt och fel möten, mellan möten som är ”bra” för oss och möten som inte tillför något eller är “dåliga”, ligger mer och mer i vägen för en djupare analys av vad den framväxande kulturen egentligen gör med oss och vilka konsekvenser den får.

Samtidigt är det uppenbart att vi skapar en bekräftelsekultur, där vi – oavsett vilken bild av oss själva vi sänder ut – faktiskt sänder ut den för att få den bekräftad. Vad det leder till, bortsett från frågan om djup eller yta, bortsett från frågan om bra eller dåliga möten, har vi nog ingen aning om än.

PS/ För alla som var på SSWC  somras – här ger Thomas Wennström några minnesbilder.