– Men hon vill ju inte HA något! Och det är likadant år efter år!

En vän beklagar sig inför en släktings födelsedag. Svårigheten att shoppa presenter åt en människa som inte bryr sig om att addera ännu en pinal till hemmets evighetsplockepinn kan vara smått oöverstiglig.

I dagens konsumtionskultur utgör folk som faktiskt inte vill ha något på ett sätt ett slags hot mot hela samhällsordningen.

Vilket faktiskt också kan sägas vara fallet med de generationer som nu i allt mindre utsträckning vill äga kultur. Skivor, böcker, musik, film, tidningar, tidskrifter – ja, allt det där som vi köpt, släpat hem och byggt torn av i vardagsrummen – är så klart lika betydelsefulla kulturyttringar som förut. Men ägandet har blivit mindre intressant för konsumenterna.

Det här är en oundviklig effekt av att vi plötsligt befinner oss i en tid av överflöd: där varenda kulturell produkt inom loppet av några sekunder kan kopieras och skickas vidare till nya människor, där inget längre ”tar slut” och där i stort sett allt kan lagras och mycket snabbt tillhandahållas till den som för stunden är intresserad.

Vad adderar ägandet i en sådan värld?

Tidigare, innan digitaliseringen och överflödet, kunde ägandet stå för en mängd förbättringar i livet. De allra flesta hade på något sätt med identitet att göra.

Du var killen som hade skivan alla andra ville ha. Du var tjejen som köpt fanzinet som ingen annan ens visste om. Du var den som hade en T-shirt som inte gick att få tag på eftersom den var inhandlad i ett annat land. Du var den som under åratal hade byggt upp en gedigen samling av alla böcker som favoritförfattaren hade skrivit. Och så vidare.

Men den tiden är i viss mån över.

I dag skapar vi i allt mindre utsträckning identitet genom shopping av fysisk kultur (kläder och vissa andra saker naturligtvis borträknade, det kommer alltid att finnas undantag).

Ägandet – både av fysiska produkter och av digitala filer – spelar helt enkelt inte någon större roll längre. Anledningen är att vi inte längre kan använda den köpta kulturen till att urskilja oss.

Ägandet I SIG ger oss inte längre en särskiljande identitet. För att det ska vara möjligt krävs nämligen ett underskott av de varor vi köper.

Via Good Old stöter jag på den alltid lika läsvärde JP Rangaswami som på sin blogg skriver ett väldigt klargörande inlägg om innehåll och vad man numera egentligen betalar för  – och varför.

(Med fantastiska soundbites, som Good Old noterar, som till exempel: Don’t worry about the gratuitous use of the word “illegal” before the word “download”, that’s just a generation thing. Like saying “social” before “media”.)

JP hänvisar till en bloggpost av Andrew Savikas som berör samma ämne och citerar ett centralt stycke:

Whether they realize it or not, media companies are in the service business, not the content business. Look at iTunes: if people paid for content, then it would follow that better content would cost more money. But every song costs the same. Why would people pay the same price for goods of (often vastly) different quality? Because they’re not paying for the goods they’re paying Apple for the service of providing a selection of convenient options easy to pay for and easy to download.

Savikas fortsätter med att jämföra med ett restaurangbesök:

“But people are still buying content when they buy a book or an album,” the argument goes. Yes, they are. The same way that you’re buying food when you go to a restaurant. You are purchasing calories that your body will convert to energy. But few restaurants (especially those you visit frequently) have ingredients any different from those you can get yourself at the corner store, for much less money.

So it can’t be true that your primary goal is to purchase food; you’re purchasing a meal, prepared so you don’t have to, cleaned up so you don’t have to, and done so in a pleasing and convenient atmosphere. You are paying for the preparation of the food and the experience of eating it in the restaurant, not the food itself.

Att förstå att den här utvecklingen inte längre handlar om ägande – och att ägande faktiskt inte ens är på tapeten hos de generationer som nu tar steget ut i konsumtionssamhället – är helt grundläggande om man inte vill finna sig helt oförstående inför omvärlden.

De här förändringarna får stor betydelse, både för vad vi kommer att kunna ta betalt för och HUR vi kommer att kunna sälja saker framöver. Men de spelar också roll för oss när vi undrar var vi ska börja leta om vi vill förstå vår samtid.

Vi kan alltså inte med samma lätthet som tidigare följa konsumtionsmönster och tro oss hitta ett facit till dagens samhälle.