För snart 20 år sedan satt jag i Stikkan Andersons kök och skrev på ett skivkontrakt. Stikkan var snäll, men förde viss respekt med sig. Vi log när han log, skrattade när han skrattade.

Han hade armen i mitella. Något var brutet. Han skrockade hest och högt och lite galet.

– Doktorn sa till mig att jag skulle ta djupa andetag. Jag sa att jag rökte två paket cigg om dagen och alltid drog halsbloss, räcker det? HAHAHAHAHAHAHA!

Stikkans fru var snäll. Hon kom med kaffe och kallade oss pojkar. Efter ett tag förstod vi att det var hembiträdet. Stikkan sa: HAHAHAHAHAHA!

Allting med situationen och platsen andades pengar. Längs väggen stod en glasflygel. På väggen fanns en väggmålning – av Carl Larsson.

Inte bara insidan var imponerande. Huset i sig skulle senare visa sig dyka upp i mina kursböcker när jag läste konstvetenskap.

Några år senare satt jag på Expressens redaktion och försökte se precis så erfaren ut som jag absolut inte var.

– I går skickade vi ut en helikopter, sa personalchefen.

– En helikopter? sa jag med stora ögon.

– Ja, en HELIKOPTER, vi skickade ut en kille i HELIKOPTER för vi förstod att vi skulle få en perfekt bild om vi använde oss av en HELIKOPTER till knäcket.

Jesus, dom använder sig av HELIKOPTER, tänkte jag och försökte se ut som om jag såg sådana landa på min tomt varje dag.

– Jag är alldeles säker på att jag är rätt man för det här jobbet, sa jag.

Minuten senare tryckte jag ner hissen själv.

1990-talet innebar på många sätt den sista lätt galna boomen för pengadrabbade branscher som medievärlden och musikindustrin. No expenses-kulturen frodades fortfarande. Pengarna flödade åt alla håll – utom till de personer som skapade produkterna som salufördes.

Av det stora skivbolaget fick jag en (1) procents royalty. Av Expressen fick jag – när jag många år senare anställdes – 25 000. Ingen hörde mig (eller någon annan som var i samma sits) klaga.

Nu har helikoptrarna landat för gott. För bägge branscher. Det brukar ses som problem. Och det är det så klart, speciellt om man har byggt upp dyra strukturer som ständigt måste matas med pengar. Men sett ur ett längre perspektiv kan en förändring av den här typen faktiskt vara positiv.

Det finns inget som tyder på att dagens journalistik är sämre än när Ulf Nilson lekte kung över världen på 70-talet. Det finns inget som tyder på att dagens skivor är sämre än när 80-talets dinosaurier spelade in sina mest överlastade skivor kring 1992.

Vad gäller kvalitet verkar det helt enkelt inte som vi behöver vara oroliga över utvecklingen. Kanske inte när det gäller betalningen heller, som alltså aldrig har varit särskilt stor (en uppfattning man annars lätt kan få när man läser vissa debattörer).

Det är värt att lägga på minnet att vi i dag, i och med digitaliseringen, faktiskt ha FLER betalnings- och affärsmodeller än vi någonsin har haft, eftersom de gamla existerar sida vid sida med de nya.

När vi bjöd in några väldigt klipska människor till vårt möte i Hultsfred, gjorde vi det eftersom vi var övertygade om att det fanns en ny och orörd terräng som musik- och mediebranschen kunde upptäcka tillsammans.

Vi tänkte att vi kunde lägga alla frågor om upphovsrätt och distribution åt sidan och i stället inrikta oss på frågor som födde kreativitet snarare än protektionism, och lust snarare än oro.

Vi kom ut från mötet med fler frågor än vi hade när vi gick in, vilket är ett alldeles utmärkt resultat. Det visade ju, om inget annat, att den terräng vi letade efter fortfarande är oupptäckt. Tillsammans kommer vi att kunna skapa väldigt spännande saker.

Vår upptäcktsfärd fortsätter med andra ord under hösten. Jag lovar att återkomma med fler tankar kring detta.

Till dess: läs några av deltagarnas funderingar här – från Johanna Ögren, Daniel Johansson, Bo Reimer och Sofia Mirjamsdotter.

Sommarens bästa budskap är att framtiden ligger öppen och att allt faktiskt bara kan bli bättre.