@mattias Klart att twitter inte räddar Mousavi. Men ingen kan säga att de sociala medierna saknar betydelse för omvärldens engagemang och möjligheter till insyn. De ger också unika möjligheter för professionella journalister att ta kontakt med folk och att se vad som diskuteras – av den lilla klick som använder sig av twitter. Problemet är ju översvämningen av välvilliga spammare, som klampar runt ungefär som bönner på en brottsplats dit krimteknikern ännu inte har hunnit. Det blir kloffsiga leravtryck överallt. En skog växer upp runt träden. Ur ett användarperspektiv som journalist alltså – jag är förstås väl medveten om att twitter inte är till för att jag ska hitta bra grejer. Jag har i stort sett slutat söka #Iranelection, det är för mycket information av låg kvalitet helt enkelt.

Sedan är ju många hnyheter inte enbart “råa fakta” utan ihopvävda med tolkningar eller underförstådda uppfdatningsar om vem som kan och ska svara. Om man tar ryktena om Lars Danielsson, som antagligen var den första stora 2Web 2.0-genererade nyheten” i Sverige, så kan man ju konstatera att
1. impulsen kom av allt att döma från journalister eller politiker, inte från nån slags vittnen. Det började inte hos johan Ingerö 8som f ö är starkt politiskt engagerad)

2. storyn föll bra in i den bild som en del tidningar och politiska aktörer ville visa. Jag säger det utan att ha ett dugg sympati för Goöran Perssons egering, men det är klart att det delvis handlade om ett laraktärsmord på Lars Danielsson.
3. om storyn hade tagits upp mera öppet i tidningarna, vilken slags twittrande eller bloggande hade då kunnat avgöra om det var sant (”vanligt folk rättar ryktena”)? Vad hade Danielsson kunnat hänvisa till? Ingenting, eller hur. Storyn hade levat vidare vad han eller någon annan än hade sagt. Så är det ofta med den typen av skandaler. Om man bara litar på “individens sanning” så blir det tio gånger lättare att spinna.

@Kinga: det lustiga är ju att dina känslor kommer fram ändå. i det långa loppet, genom konversationen – till exempel här och nu – vilket är en stor förändring jämfört med om du gjort den här bevakningen för säg 15 år sedan. Jag tror inte att du behöver skilja berättelsen från upplevelsen på det sättet du gör, även om jag förstår dina ståndpunkter från ett reporterperspektiv. Det skulle för övrigt vara intressant att föra den här diskussionen om fem år och se hur vi ser på ämnet då.

Du kanske inte vill skylta med dina känslor och att “nu skjuter de omkring oss, det är otäckt” - men det finns gott om andra kröninörer och rapportörer som kör just den sortens retoriska trick för att få igenom sina poänger eller desarmera kritik. Som Liza Marklund gjort massor med gånger, till exempel i en tidig intervju med Betty Mahmoody som jag hoppas blir klassisk nu när Per Svensson letat fram den. Efter att Marklund med eftertryck beskrivit vad som hände och målat upp det som något som har hög generell giltighet nämner hon på några rader dem som invänt mot Mahmoody och kallat hennes historia riggad, och utbrister sen: “Att inte tro på Betty Mahmoody är som att förneka Auschwitz”.

Här tar hon läsaren som gisslan både med hjälp av Mahmoodys auktoritet - det är ju hennes liv, typ - och sin egen: om du inte har ett hjärta av sten så ifrågasätter du inte att Inte utan min dotter är den sanna historien om vad som hände Betty och henns familj i Iran. Sann och oretuscherad. Den sortens intimiserande rapportering är jämmerlig, och - tyvärr - allt mera vanlig.

Kraus var naturligtvis ingen som vände sig bort från samhället, däremot var han stenhårt emot luddig argumentation, fördomar och försök att skapa falska´lojaliteter. Vad han skulle tyckt om personer som Khomeiny, Khamenei, Göran Persson eller George W Bush är det ingen tvekan om.

Det enda som gör twittrandet och videolklippen från Iran användbart som en nyhetskälla är mängden och att det ofta finns flera om samma händelse, samma plats. Men det är ju inte precis så att ayatollorna eller t ex Hezbollah, CIA, gammlryska nationalister eller Sverigedemokrater (om vi tänker något annat land än Iran, nästa gång) inte förstår sig på att skapa nyheter och faktoider om de vill.
Tekniken i sig är neutral och lämpar sig utmärkt för propaganda, dessutom leder den till en känsla av att vara motståndslöst uppsugen i skeendet som det är tveksamt om media bör försöka skapa. Även om de gör det diag.

Vi har givetvis r’tt olika bud på vad som är bra media. Och jag tar i hårt eftersom du är så pass normativ - du påstår inte bara att det kommer att gå åt just det här hållet, än mer subjektiviserad krönike- och twitterjournalistik, där reportern ofta skippar förklaringar för att istället peka på sig själv och viftar undan invändningar, du menar också att det *bör* gå ditåt. Jag kan inte se det som annat än medial nedrustning, nästan alla störa mediabolag drar ju idag in på sina utlandsbaserade korrar och byråer.