”This is it. The big one.”
Så säger Clay Shirky efter det att det står utom allt tvivel att protesterna i Iran tagit sig upp på världsscenen med hjälp av sociala medier.
Världens ögon ser vad ni gör, brukade man tidigare säga.
Clay Shirky påpekar att världen nu gör något annat: samtalar, interagerar och deltar. Det är ganska lätt att se hur mycket det här påverkar.
Men vad innebär det för journalistiken? Jag har funderat på det där medan jag – ofta andlöst – följt Kinga Sandéns twitterflöde från Iran:
Det är uppenbart att en sådan här rapportering har fantastiska kvaliteter.
Känslan att någon man kan knyta an till som läsare återkommande skickar material som inte hamnar i en produkt – tidningen – utan i våra personliga datorer och mobiltelefoner, gör något med förhållandet mellan avsändare och mottagare.
Jag får helt enkelt en annan relation till en person som jag hela tiden bär med mig.
För redaktionerna innebär utvecklingen alltså starten på ett annat förhållningssätt till läsarna. Och för läsarna början på en annan relation till skribenterna.
Men även journalistiken i sig påverkas. För när jag väl på det här sättet har fått en relation till en reporter, är jag så klart mycket mer intresserad än tidigare av att veta vad som händer med henne.
Hur har hon det? Är hon säker?
Det här är frågor som få läsare tidigare har ställt om korrespondenter. Man har helt enkelt inte haft en relation som gjort att man brytt sig.
Det som utspelas när en twittrande reporter hamnar i en omskakande situation är inte bara ett drama som berör dem som hon är utsänd att bevaka, utan också ett personligt drama med den utsände i fokus, i vilket alla som följer henne dras med.
Varför ska då tidningar satsa på en bevakning som alla kan ta del av gratis?
Det här är en knäckfråga för alla branscher som sysslar med digitalt innehåll, och i fallet med den twittrande reportern har vi ett utmärkt exempel på ett nytt sätt att tänka.
För har jag väl inlett en känslorelaterad relation med en skribent, så vill jag också hålla kvar den. Man kan nog utgå ifrån att Sydsvenskans läsare kommer att ha ett väldigt mycket större intresse för de artiklar Kinga Sandén skriver nu när hon är hemma.
I ett läge där allt färre besöker tidningarnas sajter, utan istället drar ner texterna via rss, kommer det oundvikligen att ske en förflyttning från tidningarnas varumärken till de enskilda medarbetarnas personliga varumärken.
Om alla skribenter i en tidning skulle bygga relationer på samma sätt som vi har sett med twittrandet från Iran, skulle man dock skapa en redaktion med en helt ny sorts trovärdighet. Vilket naturligtvis skulle vara ett fantastiskt argument för att prenumerera på tidningen.
Men utvecklingen förändrar också journalistiken i sig. De sociala medierna subjektiviserar journalistiken. Det blir mycket svårt att ta till sig ett neutralt, balanserat och objektivt budskap från en person som man på något sätt har delat omskakande upplevelser med. Hur redaktionerna ska lösa detta återstår att se.
Ju snabbare medium, desto mer känslor, säger Clay Shirky i klippet ovan. Känslan kommer alltid före tanken och när vi går mot allt snabbare statusuppdateringar kommer tanken att komma i andra hand. Även för professionella journalister.
Känslor skapar relationer. Relationer kräver subjektivitet. Subjektiviteten ger journalistiken en framtid. Kan man ana konturerna av en framtidsmodell här? Hur som helst lämnar den få människor oberörda.
15 Comments
Ett intressant inlägg. Tack för det; det stimulerar till eftertanke! Du beskriver Twitter-journalistiken från flera olika håll. För och nackdelar. Och man börjar tänka. Skriver själv just på en bok om “reflective practice” inom psykologi och terapi, men temat “reflektion i och över arbetet” berör ju alla yrkeskårer . “Känslan kommer alltid före tanken,” som du skriver. Omedelbara uttrycksmedel subjektiviserar journalistiken, påpekar du och undrar sedan om kanske kanske känslomässigt laddade nyhetsrapporter leder till en “ärligare” journalistik? Här tar mina egna funderingar över, de nästlar sig in i terapins domäner. Hur vet vi att reporterns känslor har med nyheterna att göra? Fundamentet för terapi är ju att mycket av vad vi upplever i nuet väcker associationer ur det förgångna -tidigare upplevelser är ju allt vi har att tillgå, på en omedelbar basis när vi möter ngt okänt och nytt. Reflektion och mer kognitiva processer kan ju sedan sätta dessa nya upplevelser i ett sammanhang, så att vi kan sålla bland våra känslor och intryck -och bättre veta vad som hör hemma var, så att säga. Är detta ett led, tror du, som hoppas över i Twitter-journalististiken? Om så, vad är följderna av att miljoner människor vänjer sig vid att “lita” på s.k “experters” obearbetade intryck av viktiga händelseförlopp?//Sofie
Intressanta reflektioner.
Twitter har blivit ett viktigt verktyg för att rapportera lokala händelser som i fallet med Iran. När det gäller tidningarnas roll i ett framtida mediaperspektiv ser jag flera funktioner. Precis som du skriver, så ger Twitter en relation och ett engagemang för det man läser. En effekt är också att det kräver energi från åhöraren. Som människor är vi begränsade i hur mycket vi kan engagera oss i samtidigt och där spelar tidningar och andra media en roll som sammanställare av nyheter. Dom fungerar också som ett filter för oväsentlig överflödsinformation och kan ge objektiva analyser av vad som sker.
Att bli känslomässigt engagerad innebär ju också ofta att objektiviteten försvinner. Därmed inte sagt att Twitter är dåligt på något vis men jag tror inte att det kommer inte ta över övrig medias roll, däremot förändra den på sikt. Det är också fantastisk att se hur svårt det har blivit att få tyst på folk som vill berätta vad som händer. Med nya kanaler för att skicka information kommer det nog bli ännu svårare i framtiden. Det viktiga är att se till så att det alltid finns flera olika kanaler för kommunikation. Skulle vi enbart förlita oss till internet så får vi snart en SPOF (single point of failure). Det är också viktigt att begränsa myndigheters kontroll över privat kommunikation för att dom inte skall kunna försöka mörklägga sina handlingar och kontrollera media, som i fallet med Iran. Detta gäller alla länder, även Sverige!
Du har såklart en poäng, men det går inte att bortse från att långtifrån alla journalistiska twitterflöden skapar samma andlösa spänning som ett inifrån en sluten totalitär stat under en pågående social konflikt. Bör verkligen alla journalister twittra flera gånger om dagen? Jag tycker att det finns skäl som talar både för och emot det.
Skillnaden mnellan Kinga och en vanlig amatör är naturligtvis att hon har något att riskera som rapportör när hon läses av den publik som inte är direkt involverad - dvs utanför Iran - inför sina kolleger (hon är ju ingalunda den enda västjournalisten på plats…) eller nästa gång hon söker jobb. Den risken känner inte en vanlig anonym tweeter eller bloggare av.
Samma skillanad som mellan de flesta skribenter på Wikipedia och en forskare som fått i uppdrag att skriva en artikel för en tidskrifgt eller ett uppslagsverk: den anonyme har inget att riskera i fråga om sin trovärdighet, eftersom ingen kan veta vem han är IRL och han inte ysslar med det här yrkesmässigt. Det har däremot proffset, därför är han i längden bättre och mer verifierbar. Man kan inte bara säga att amatörer plötsligt generellt spöar profffessionella journalister för att de förra “alltid är på plats”. Herregud.
@Sofie: Du skriver: Hur vet vi att reporterns känslor har med nyheterna att göra? Bra fråga, även tidigare i historien. Svaret har hittills varit att reporterns känslor har VARIT nyheterna. I mass-flödenas tid av oredigerade känslor spelar dock just massan en roll. Den korrigerar, rättar, visar andra sidor, osv.
@German Bender: Jag tycker nog att det, bortom diskussionen i inlägget, finns ett särskilt skäl till varför journalister bör twittra: de kommer i kontakt med både sina läsare och den värld de skildrar. Men du har ju helt rätt i att spänningshalten varierar. Men det gör den ju i vanliga journalistiken också. Ta ett kommunfullmäktige i en liten kommun som exempel. Oftast inte andlöst spännande.
@Mattias: jag tror verkligen att den professionella fasad du beskriver är på väg att förändras. Även för journalister.
Tack för all fin credd.
Jag håller inte riktigt med om att min egen subjektivitet och känslosamhet påverkas av att jag använder ett annat medium.
Visst, på twitter tillåter jag mig en något mer kommenterande ton än i en nyhetsartikel eller ett reportage – men inte över gränsen för vad jag skulle kunna skriva i en krönika eller analys i samma ämne.
Jag skriver betydligt oftare “jag” eller “vi” än i vanliga texter, men det är inte mina känslor jag förmedlar. Jag ger läsaren intryck som i bästa fall får den personen att känna. Precis som i ett klassiskt reportage.
Jag skulle gärna vilja veta mer om hur ni tänker att twittrandet påverkar trovärdigheten. Som jag ser det ska jag inte twittra något som av innehållsskäl skulle vara olämpligt att trycka i pappret. Varför menar ni då att det sänker min trovärdighet?
@Kinga: Skilllnaden på dig och en “vanlig” twittrare på plats är att vi som läser dig vet vilken din r/l identitet är, och att du inte kan slänga ut vilka lösa påståenden eller slutsaster som helst utan att riskeera ditt jobb osv när du kommer hem (och nu talar jag alltså allmänt, beskyller inte just dig för att vara si eller så: det är trycket på en deltagare att hålla sig till sanningen det handlar om). Jag vill inte ha en journalistik där den enda garantin för vettigt innehåll är att journalisten pekar tillbaka på sig själv och säger “JAAAAG är ju alltid hederlig,. försöker du påstå att jag skulle bluffa?” (jämför Anders påpekande att många, både journalister och deras läsare trehundra mil bort, kommer at ha svårt att ta neutral och försiktig information från någon som man tycker sig ha genomlevat ett tufft och dramatiskt händelseförlopp tillsammans med). Vill du ha exempel på självmytolgiserande hournalister som har lyckats? Liza Marklund, Johanne Hildebrandt, jan Guillou.
@Anders. Jag tror jag får travestera Karl Kraus, även om han inte läses på journalisthögskolan numera “Av tidningar och andra medier förväntar jag mig korrekt och trovärdig information, och att de skiljer på det som är säkert, det som är fgalskt och det som ännu inte är klarlagt. Gemytet kan vi sköta på egen hand.”
Twitter och bloggar har bidragit med en hel del ögonblicksbilder den senatse veckan, men de hr inte alls belyst det somhänt bakom kulisserna, t ex de kjonflikter som med stor säkerhet pågår i den iranska politiska eliten. Där leder gammelmedia, t ex BBC och al Jazeera, solklart. Twittrarna belyser heller inte vad andra länder har för optioner. Om Kinga inte vore avlönad och inte hade ett jobb att göra, och om hon arbetade anonymt, skule hon vara oanvändbar så fort hon var ensam källa.
Det finns ju för höge farao folk som twittrar undr namnet bin Laden, eller propgandastunt som den här bloggen: http://iraqthemodel.blogspot.com. Den startade upp några veckor innan Saddam arresterades - Bush hade just besökt London under intensiva protester - och utger sig för att vara skriven av en irakier som hälsar amerikanerna som befriare. Många gick på bluffen, från början var den någorlunda kamouflerad, men tittar man litet närmare ‘är det uppenbart fråga om en “sock puppet” för nån amerikansk PR-konsult. Det kryllar av historier, anspelningar och videoklipp som är tillskurna för att passa den amerikanska miltären och Bush, och bloggaren verkar ofta bättre informerad om intriger i Washington än om vardagen i Bagdad. När valkampanjerna 2006 och 2008 närmade sig hade den blivit en solklar kanal för republikansk propaganda. till och med Joe the Plumber dök upp i bloggen (mycket intressant för irakier!!)
Den här typen av fejkade personer, aktioner och händelser är mycket lättare att iscensätta i sociala medier än om de måste passera en nyhetsredaktion som kan ställa kritiska frågor. foga samman flera synvinklar och skilja på skit och kanel. Det gäller särskilt om det sker i ett land vars språk talas flytande av relativt få journalister och ännu färre i tv-publiken.
@Kinga: Kul att se dig här!
Du skriver att du tillåter dig en något mer kommenterande ton än i en nyhetsartikel eller ett reportage – ”men inte över gränsen för vad jag skulle kunna skriva i en krönika eller analys i samma ämne”.
Jag tror verkligen att en av poängerna här är att ett deltagande i sociala medier – i realtid – flyttar gränserna. Jag tror inte att ett konstant flöde kan hållas utanför känslosfären. I alla fall inte om du deltar på riktigt – vilket jag upplever att du gör – och inte deltar på ett konstruerat, beräknande sätt.
Jag menar att detta höjer din trovärdighet, inte sänker den.
@Mattias: Det här citatet tror jag är helt felaktigt i tanken: “Av tidningar och andra medier förväntar jag mig korrekt och trovärdig information, och att de skiljer på det som är säkert, det som är fgalskt och det som ännu inte är klarlagt. Gemytet kan vi sköta på egen hand.”
Vi går åt ett helt annat håll, där ord som “sanning”, ”falskt” och “klarlagt” får en helt annan och mycket mer komplex innebörd än de hittills har haft i en ganska svartvit journalistisk verklighetsbild.
Framtiden handlar om b-å-d-e klassisk journalistik o-c-h flöden från sociala medier. Den handlar om en upplösning av klassisk journalistik o-c-h en journalistisering, eller vad man ska säga, av vanliga människors vardagsrapporter. Om en total mix. Den mixen kommer att ge oss möjlighet att ta ställning till hur verkligheten egentligen ser ut.
Jag tvivlar inte ett dugg på att det blir bättre.
Kommer det då finnas problem på vägen? Ja, massor. Det innebär inte, som jag ser det, att framtiden ser ljusare ut.
@Anders. Att lita uteslutande på ‘deltagande observationer’ innebär stora risker och sätter klara gränser för möjligheten att förstå ett skeende, det är en självklarhet inom varje humanvetenskap du kan leta upp, alltså öven inom den verklighet de beskriver när vi inte själva är på plats och kan kalibrera med det vi ser själva. Twitter och bloggande från ett annat land är skolexempel på ‘deltagande observationer’, under stark stress dessutom, man är uppslukad av skeendet, så är det även om bloggaren är en journalist - men i synnerhet om det handlar om en anonym person.
Det enda som gör twittrandet och videolklippen från Iran användbart som en nyhetskälla är mängden och att det ofta finns flera om samma händelse, samma plats. Men det är ju inte precis så att ayatollorna eller t ex Hezbollah, CIA, gammlryska nationalister eller Sverigedemokrater (om vi tänker något annat land än Iran, nästa gång) inte förstår sig på att skapa nyheter och faktoider om de vill.
Tekniken i sig är neutral och lämpar sig utmärkt för propaganda, dessutom leder den till en känsla av att vara motståndslöst uppsugen i skeendet som det är tveksamt om media bör försöka skapa. Även om de gör det diag.
Vi har givetvis r’tt olika bud på vad som är bra media. Och jag tar i hårt eftersom du är så pass normativ - du påstår inte bara att det kommer att gå åt just det här hållet, än mer subjektiviserad krönike- och twitterjournalistik, där reportern ofta skippar förklaringar för att istället peka på sig själv och viftar undan invändningar, du menar också att det *bör* gå ditåt. Jag kan inte se det som annat än medial nedrustning, nästan alla störa mediabolag drar ju idag in på sina utlandsbaserade korrar och byråer.
Citatet från Kraus var förresten en omformulering från min sida. Originalet handlar om vad man kan vänta sig av *myndigheterna* coh lyder ungefär: “Av staten förväntar jag mig att den ombesörjer hederliga domstolar, sophämtning coh rent vatten. Gemytlig kan jag vara själv.”
Kraus var naturligtvis ingen som vände sig bort från samhället, däremot var han stenhårt emot luddig argumentation, fördomar och försök att skapa falska´lojaliteter. Vad han skulle tyckt om personer som Khomeiny, Khamenei, Göran Persson eller George W Bush är det ingen tvekan om.
Jag tycker att det behövs en annan röst och ett annat tilltal i sociala medier, men om läsarna ska behålla tilltron till mig som journalist så kan jag inte blanda in mina känslor och åsikter. Det är ju inte mig journalistiken handlar om.
Det är väl klart jag deltar på riktigt, men min privata sfär behåller jag för mig själv. Exempelvis blev jag förstås skiträdd när vi hamnade i skottlossning – men jag tycker inte det hör hemma i ett yrkesmässigt flöde att skriva om den rädslan. Det tar fokus från det som är viktigt: i det fallet att iranska soldater sköt och kastade sten på folk för ingenting. Vi var där för att berätta, inte för att uppleva.
@Mattias du skriver också en del om trovärdigheten för det som twittras generellt. Det tycker jag man måste separera noga från trovärdigheten för enskilda twittrare. Avsändaren gör ju en väldig skillnad. Förhoppningsvis känner läsare en högre tilltro till en journalist som beskriver en händelse än en “RT from Iran” som gör det. Informationen har helt olika förankring i verkligheten, den bara publiceras i samma medium.
Att informationen trots det presenteras helt jämlikt på twitter är både problematiskt och, såklart, hela charmen med mediet. Jag tror precis som @anders att trovärdighetens förflyttning från medium/företag till individ är en naturlig följd av det. Och håller med om att intäkterna är en knäckfråga.
@Kinga: Man kan naturligtvis använda twittrande på olika sätt, särskilt om man parallelt skriver vanliga artiklar eller intervjuer och skickar hem dem. Och uppträder med öppet visir. Men vi båda tycks ju vara överens om att twitter som metod har en del svåra problem med trovärdigheten, det är lätt att sprida rykten, ge en missvisande bild av vad som händer eller bara spinna på, eller hur?
Du kanske inte vill skylta med dina känslor och att “nu skjuter de omkring oss, det är otäckt” - men det finns gott om andra kröninörer och rapportörer som kör just den sortens retoriska trick för att få igenom sina poänger eller desarmera kritik. Som Liza Marklund gjort massor med gånger, till exempel i en tidig intervju med Betty Mahmoody som jag hoppas blir klassisk nu när Per Svensson letat fram den. Efter att Marklund med eftertryck beskrivit vad som hände och målat upp det som något som har hög generell giltighet nämner hon på några rader dem som invänt mot Mahmoody och kallat hennes historia riggad, och utbrister sen: “Att inte tro på Betty Mahmoody är som att förneka Auschwitz”.
Här tar hon läsaren som gisslan både med hjälp av Mahmoodys auktoritet - det är ju hennes liv, typ - och sin egen: om du inte har ett hjärta av sten så ifrågasätter du inte att Inte utan min dotter är den sanna historien om vad som hände Betty och henns familj i Iran. Sann och oretuscherad. Den sortens intimiserande rapportering är jämmerlig, och - tyvärr - allt mera vanlig.
@Mattias: en av mina poänger är ju att det var lättare förr att låta rykten och felaktigheter valsa runt världen, eftersom de inte i samma grad som nu blev motsagda. Den 100-procentiga sanning som journalistiken utgav sig för att leverera förr, existerar inte längre, som jag ser det. Den har i sina bästa stunder ersatts av ett slags hederlighet i erkännandet att verkligheten är mycket mer komplex än så.
@Kinga: det lustiga är ju att dina känslor kommer fram ändå. i det långa loppet, genom konversationen – till exempel här och nu – vilket är en stor förändring jämfört med om du gjort den här bevakningen för säg 15 år sedan. Jag tror inte att du behöver skilja berättelsen från upplevelsen på det sättet du gör, även om jag förstår dina ståndpunkter från ett reporterperspektiv. Det skulle för övrigt vara intressant att föra den här diskussionen om fem år och se hur vi ser på ämnet då.
@Anders. Ja,. där är vi helt enkelt inte överens. Jag tror inte alls att vi nu plötsligt lever i en jämlikhet inför nyhetsflödet, att världen blivit medialt tillplattad. Det spelar fortfarande mycket stor roll vem som lanserar en nyhet och i vilket ögonblick den kommer. Det är naturligtvis bra att iranier och andra kan få ut en del av sina egna nuheter, egna intryck, men det förändrar inte så mycket i stort. Att tro at twiotter avgör den här krisen eller “räddar Mousavi” 8som nån sa) är dumheter. Och det har blivit lättare, inte svårare, att använda “vanligt folk” för att lansera en nyhet eller en tolkning. Joe the Plumber!
Sedan är ju många hnyheter inte enbart “råa fakta” utan ihopvävda med tolkningar eller underförstådda uppfdatningsar om vem som kan och ska svara. Om man tar ryktena om Lars Danielsson, som antagligen var den första stora 2Web 2.0-genererade nyheten” i Sverige, så kan man ju konstatera att
1. impulsen kom av allt att döma från journalister eller politiker, inte från nån slags vittnen. Det började inte hos johan Ingerö 8som f ö är starkt politiskt engagerad)
2. storyn föll bra in i den bild som en del tidningar och politiska aktörer ville visa. Jag säger det utan att ha ett dugg sympati för Goöran Perssons egering, men det är klart att det delvis handlade om ett laraktärsmord på Lars Danielsson.
3. om storyn hade tagits upp mera öppet i tidningarna, vilken slags twittrande eller bloggande hade då kunnat avgöra om det var sant (”vanligt folk rättar ryktena”)? Vad hade Danielsson kunnat hänvisa till? Ingenting, eller hur. Storyn hade levat vidare vad han eller någon annan än hade sagt. Så är det ofta med den typen av skandaler. Om man bara litar på “individens sanning” så blir det tio gånger lättare att spinna.
@anders Jag tror visst det är viktigt att skilja berättelsen från upplevelsen, därför att vi redan har ett problem med medier som handlar för mycket om sig själva och för lite om verkligheten.
Jag tror på öppenhet kring metoder och etiska dilemman, men jag tror inte på mer reportrar i reportagen. Därför att det tar utrymme ifrån det som vi ska berätta om och som är tusen gånger viktigare. Oberoende av distributionsform.
För något år sen hade TT en grej, hittar den inte nu, som var ungefär “Fransk journalist i livsfara i flyktingbåt”. Han gjorde jobb om jag tror somaliska flyktingar som reste i överlastade skitbåtar över till Jemen. Båten hade kapsejsat eller om det bara var hård storm. I texten framgick inte på vilket sätt de somaliska flyktingarna varit i mindre livsfara än journalisten, som dessutom troligen hade i alla fall en flytväst.
@mattias Klart att twitter inte räddar Mousavi. Men ingen kan säga att de sociala medierna saknar betydelse för omvärldens engagemang och möjligheter till insyn. De ger också unika möjligheter för professionella journalister att ta kontakt med folk och att se vad som diskuteras – av den lilla klick som använder sig av twitter. Problemet är ju översvämningen av välvilliga spammare, som klampar runt ungefär som bönner på en brottsplats dit krimteknikern ännu inte har hunnit. Det blir kloffsiga leravtryck överallt. En skog växer upp runt träden. Ur ett användarperspektiv som journalist alltså – jag är förstås väl medveten om att twitter inte är till för att jag ska hitta bra grejer. Jag har i stort sett slutat söka #Iranelection, det är för mycket information av låg kvalitet helt enkelt.
5 Trackbacks
[...] Även Anders Mildner har uppmärksammat Clay Shirky’s “Q&A on Twitter and Iran” och diskuterar i [...]
[...] Kingabra journalistik [...]
[...] som Emma Larsson och Kinga Sandén, vars prestationer från Iran uppmärksammas till exempel här, av Anders [...]
[...] Kingabra journalistik [...]
[...] Kingabra journalistik (via feedly) — 16:40 via Google [...]