Kan man låtsas vara verklig?

I videon ovan, som spritts ganska flitigt de senaste dagarna, går Elisabeth Höglund till oväntad attack mot en motorcykel på Stureplan. Killarna som filmar råkar få med det hela på bild och kommenterar utbrottet med samstämmiga och förvånade ”meen…neeeeej!”.

Naturligtvis är det inte på riktigt.

Det syns, märks och känns när man fejkar. Även om det kan vara extremt svårt att säga exakt vad som skiljer äkta från spelat. Titta igen på klippet och försök säga vad det är som gör att man får den där tveksamma känslan.

Handlar det om att kameran är lite för skakig? Att nej-ropen är lite för samstämmiga? Eller att killarna visar lite för stor önskan att vilja guida oss genom händelsen?

Den senaste tiden har reklamare, pr-byråer och en hel del vanliga människor på det här sättet börjat använda sociala medier för att låtsas.

Genom att skapa fiktion och lansera den som verklighet ökar chanserna för filmerna eller bloggarna att bli virala. Det intressanta är att det numera inte längre spelar någon större roll om vi blir lurade eller inte (vilket förr brukade vara en stor sak). Det viktiga är att vi blir underhållna.

Om människor klagar på Elisabeth Höglund-filmen, så kommer det med största sannolikhet att bero på att de inte tycker att den var tillräckligt bra.

Man kan kanske jämföra med en reklamklassiker från 1980-talet, Trygg-Hansas ”en cab”-film:

I dag hade den här filmen krävt en spelad verklighet. Manus och dialog hade kunnat vara kvar precis som i originalet, men den uppenbara fiktionen och den tydliga iscensättningen står i vägen för betraktaren. Så vana – på så kort tid – har vi blivit vid att världen skildras av oss själva, att vi upplever det som daterat när vi inte tillåts vara inblandade, när våra ögon inte tillåts byta plats med kamerans.

Jag tror att det var Piraten (ett namn som i dagar som dessa kanske kan behöva ett förtydligande: jag menar alltså Fritiof Nilsson) som sa ”Allting har hänt, men allting har inte berättats”.

Vi lever just nu de orden. Vi har fått upp ögonen för att precis ALLT faktiskt kan ske och att det dessutom finns rätt goda förutsättningar för att händelserna också kan hamna på bild.

I en sådan tid spelar det antagligen inte någon större roll om saker är äkta eller fejk, eftersom det trots allt finns en sannolikhet att även det mest osannolika kan ske. Någonstans i världen välter kanske Elisabeth Höglund en motorcykel just nu, i detta ögonblick.

Och om hon INTE gör det, är det enda krav jag kan ställa på det som verkar vara en reklamfilm att den förgyller mitt liv de sekunder jag ägnar åt att glo på skärmen.

Det säger antagligen mer än vi tror om vår tid att den största synden i sammanhanget inte är att ljuga – utan att vara tråkig.