För åtta år sedan satt jag i en sal på ett sjukhus i Göteborg och talade med föräldrarna till en ung man som hade blivit nedskjuten av polis mitt på öppen gata.

Allt, precis a-l-l-t, i situationen var skrämmande.

Utanför drog horder av hålögda unga människor förbi på gatorna. Vem som helst kunde se att alla deras illusioner hade krossats. Men ingen från medierna vågade prata med dem.

En timme tidigare hade jag blivit utskälld av GP:s fotoansvarige Han skulle ha skickat en av sina fotografer till mig. Men han vägrade och skällde istället ut mig. Fattade jag inte att fotografen skulle bli skadad, rent av mördad? När jag förklarade att det nog inte var någon större risk, slängde han på luren.

Demonstrationerna mot EU-toppmötet hade urartat och ett stort antal människor skadats. Nu satt jag på sjukhuset och undrade vad jag egentligen gjorde där. Det var lite av ett under att jag ens kommit in. Normalt sett kommer man ju inte in på sjukhus som journalist. Varför skulle någon vilja ha en reporter där?

Just den här gången hade frågan dock ett svar. Jag var i stort sett den ende som inte trodde att den skjutne tonåringen var en terrorist.

När chockade reportrar såg chockade demonstranter som slogs mot chockade poliser blev alla parter krigsskadade och kastade förnuftet åt sidan. Butiker vandaliserades, bilar vältes, demonstrater slogs ned, poliser skadades – och journalisterna ropade på hämnd. Det gick inte att föra ett samtal med någon. Det var förklarligt, men knappast försvarligt. Och mitt i allt detta – ett liv som hängde på en tråd.

Jag åkte hem till Stockholm med berättelsen om den unge mannen som polisen hade skjutit eftersom han kastat sten. Det var en historia som ingen hade frågat efter och som – skulle det visa sig – ingen heller ville se i tryck.

Jag satte mig vid mitt skrivbord och skrev. Reportaget slutade:

”Sverige skakar av upprördhet. Men inte över hur de demonstrerande ungdomarna behandlats, utan över hur ligisterna förstört Göteborg.

När polismännen får rosor och beröm från politikerna dör allt hopp hos de unga. Nu driver de omkring på Göteborgs gator och vet inte vart de ska ta vägen. Än, i alla fall. - Alla ska gå med i något nu, vad som helst.

– Vi ska aldrig mer vara ensamma, säger en av de fredliga demonstranterna som är 22 år.

– Alla som sett vad som hände här har förändrats. Hela rörelsen har radikaliserats. Vi ska organisera oss.

Den generation som fortfarande, flera dagar efteråt, skakar och gråter har redan satt sitt avtryck på svensk politik. Det har sagts att den är ointresserad av politik, trots att den  kraftfullt lanserat en ny syn på feminismen, miljöaktivismen, antirasismen och veganismen.

De är välutbildade och har tid att ägna sig åt politik. Men efter skotten i Göteborg har de en gång för alla tagit steget över till den utomparlamentariska sidan. Nu finns ingen väg tillbaka.

På Sahlgrenska sjukhuset kämpar Martin för sitt liv. Han har fått 100 liter blod.

Utanför städas staden efter sammandrabbningen. Avenyn lappas igen. Fönster byts ut, gatstenar och blomkorgar sätts på plats. På ytan ser allt ut som förut, men ingenting blir någonsin som det var innan. Skotten i Göteborg har över en natt förändrat en hel generations inställning till samhället, men fortfarande är det ingen som lyssnar på dem.

En sak är säker - de kommer inte att glömma.”

Nästa dag ringde en reporter som 20 år tidigare fått Stora journalistpriset och kallade mig för kommunist. Tidningen fick ha ett extrainsatt personalmöte där ledande reportar hävdade att jag stödde AFA. Det var, milt sagt, förvirrade tider.

Och mitt ibland allt detta hat, förändrades verklighetsbilden för alla ungdomar som var med i Göteborg. Det var den riktiga sorgen, det var det som var mest allvarligt. Och nästan ingen klarade av att se det. Eller var ens intresserad att titta.

Jag har ofta tänkt på Göteborg när jag sett de där meningslösa våldssammandrabbningarna som flammar upp på ”gatufester” då och då. Det går inte att försvara, men antagligen att förklara. Började det i Göteborg? Kanske för vissa. Man sår lite vad man skördar och när jag 2003 följde en grupp unga Irak-krigs-demonstranter, lyfte alla upp Göteborg 2001 som den viktigaste händelsen som format deras politiska idévärld. Det var först då polisen och samhället började betraktas som fiender.

På senare tid har jag tänkt på Göteborg när jag ser hur dagens politiker pushar ut en ny generation på motsatspositionsflanken efter att gång på gång på gång på gång förklarat krig mot internet och gjort det fullständigt tydligt och uppenbart för alla att de är beredda att lägga integritets- yttrandefrihets- och demokratiaspekter åt sidan för att uppnå sina mål.

Det som händer nu jämförs då och då med 68. 1968 var en radikaliseringsrörelse som drevs fram bland annat av att studenterna på lärosätena hade blivit så många att de för första gången kunde identifiera sig som en egen grupp (”studenter” istället för kopior av sina föräldrar).

På samma sätt skulle man kunna argumentera att internetgenerationen nu nått den kritiska massan där den via sociala medier begripit att den är en grupp med gemensamma intressen och dessutom stor nog att föra rejält med liv.

Men jag tycker ändå att Göteborg 2001 är en rimligare jämförelse för internetradikaliseringen. För det viktiga – då som nu – är inte den uppblossande kampandan, utan var händelseförloppet lämnar de medverkande när striden är över. Här finns det två val: med samhället eller mot samhället. 1968 radikaliserade ungdomarna sig själva. 2001 radikaliserades de av händelsen de var med om. Det som sker nu påminner därför mer om 2001 än 1968.

Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.

Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar?

Historien lär oss knappast det.