Svininfluensan har aktualiserat en ganska ny frågeställning, nämligen vilken roll de sociala medierna spelar i ett informationsflöde som lätt börjar att skena och kanske till och med föder panik.

Den positiva utvecklingen är så klart att vi pratar med varandra. Ju mer delaktiga vi är i ett samtal om hemska saker, desto mindre när vi vår egen rädsla. Om man följer till exempel diskussionen på Twitter om svininfluensan, märker man snabbt att den är påtagligt lugn i tonen, medan rapporteringen i kanske framförallt tidningarna har haft en betydligt mer dramatisk inramning.

Det här behöver inte betyda att informationsflödet för alltid kommer att vara sansat och klokt, varken i denna fråga eller i andra. Vi vet ju faktiskt ganska lite om hur de här mekanismerna fungerar.

Kan de rentav komma att utnyttjas?

Detta är en av de vanligaste frågorna som möter mig för tillfället, antagligen på grund av att EU-valet närmar sig och att tankar om hur politiker kommer att använda sig av sociala medier allt mer har hamnat i fokus.

Folk undrar: kan väljarna manipuleras? Kan vem som helst GÖRA EN OBAMA?

Nej, knappast.

En av de mest markanta förändringarna den senaste tiden har varit olika sorters gruppers nya möjlighet att via internet snabbt påverka politiker och beslutsfattare. Denna utveckling – som vi ju bland annat har sett i FRA-frågan, Ipred-diskussionen och Telekompaketet –upplevs oftast som positiv. Många människor kan på ett helt annat sätt än tidigare göra sina röster hörda och utmana makteliten.

Snarare än att politikerna skulle hitta på ett sätt att manipulera systemet, kan man tänka sig att utvecklingen inom en snar framtid kan komma att innebära att politikerna utvecklar en ökad känslighet inför sociala opinioner.

I dag spelar opinionsmätningar en stor roll för realpolitikens utformning. I morgon kan sammanfattningar och mätningar av det dagsaktuella politiska samtalet på internet delvis ha ersatt dem.

Det sociala samtalet kan, som vi har sett, dämpa den egna oron och hindra personliga panikreaktioner.
Men samtalet i sig – och den samlade mängden intresse kring frågan– skapar samtidigt en diskussion som politiker måste förhålla sig till. Det är just detta som spelet mellan politik och sociala medier hittills har lärt oss: att det inte framförallt är de framförda åsikterna i sig som politikerna har förhållit sig till – utan MÄNGDEN åsikter.
Och ju större diskussionen är, desto större blir också kravet på att politikerna inte bara förhåller sig till den – utan också agerar.

Vad betyder det? Får vi en mer lyhörd och demokratisk maktutövning eller en nervös politik som går mot ett kortsiktigt parerande av snabbt uppblossande åsiktsstormar?

Jag tror att man kan sammanfatta den nu pågående förändringen av politikens villkor i tre punkter.

1. Autenticitetens betydelse

Vid måndagens Skiftesföreläsning om politik och sociala medier förde PM Nilsson ett intressant resonemang om anledningen till att Mona Sahlin för tillfället har problem att nå fram. Han menade att Mona Sahlin är en typisk tv-politiker (som dessutom slog igenom när tv-mediet var på sin höjdpunkt) och som just av den anledningen har väldigt svårt att lämna FRAMTRÄDANDET och skifta till de sociala mediernas nya krav på vardaglig autenticitet.

Kan man spela autentisk? Troligen inte. Men många kommer att försöka, särskilt nu när valrörelsen drar igång. Otvivelaktigt blir SÄTTET man säger saker på lika viktigt som VEM som säger dem.

2. Den politiska karriärvägen förändras

Fram till nu har partierna valt sina talespersoner utifrån vilket arbete dessa tidigare har lagt ned inom organisationerna. Man har förtjänat sina poster med arbete. Men i ett läge där politik plötsligt handlar om en ständigt pågående diskussion kommer den person som för den bästa dialogen att betraktas som talesperson av väljarna – oavsett om partiet har utsett henne eller honom till detta.

Redan i dag kan vi se att en rad personer fått sådana roller, utanför partiapparaterna (fundera till exempel på vilken roll Henrik Alexandersson spelar nu för tiden). Den här utvecklingen kommer att fortsätta, växa sig starkare, och utmanar i förlängningen partistrukturerna på ett sätt som jag inte tror att partierna är riktigt beredda på när de nu riktar blickarna mot Obama-kampanjerna.

3. Snabbare reaktioner

När dialogen på detta sätt får ökad betydelse, kommer vi också att få en ökad snabbhet i reaktionerna utåt. De få utspelen ersätts mer och mer av ett ständigt pågående samtal.

Hur ska man sammanfatta detta?

Kanske kan man kan säga att realpolitiken nu ersätts av realtidspolitiken.