– Jag höll på att bli galen! I Stockholm kom svaren alltid direkt och rappt, utan tvekan. Men i Lund…. I Lund tittade studenterna bara på mig när de fick en fråga och satt tysta en lång stund. Sedan öppnade de munnen och sa – mycket långsamt – ”Jaaaaaaaa…..de biror ju po hur man seeer det….”
När jag för väldigt länge sedan intervjuade Oscar Reutersvärd för en uppsats i konstvetenskap, visade det sig att han bar på två minnen som han inte hade kunnat släppa sedan 1964, då han fick sin professur och flyttade från Stockholm till Lund.
Den första var att vaktmästaren till Lunds universitet hade gett honom nycklarna på gatan, efter 20 sekunders samtal. Han hade sett hur den nyanlände Reutersvärd stannat och tittat in genom universitetshusets fönster (”Du måste vara den nya professorn, det är väl lika bra att du tar nycklarna direkt, så du kommer in. Lycka till! Hej då!”).
Det andra var att han inte kände till att skåningar normalt pratade mycket långsammare än stockholmare. Alltså tog både undervisningen och de muntliga tentorna längre tid än han var van vid.
Han blev irriterad. Men fick anpassa sig.
I den traditionella medievärlden är det dock allt färre som gör den sortens val.
För snart tio år sedan läste jag en bok som påverkade mig väldigt mycket i min syn på hur medier fungerar, The Sound Bite Society av Jeffrey Scheuer.
Scheuer hävdar att medierna – främst tv, då, eftersom den är skriven 1999 – skapar ett omvänt Reutersvärd-scenario. I en medievärld där allt går snabbare och där det ständigt finns mindre tid för människor att prata till punkt, upphör anpassningen. Och då går det plötsligt inte längre att diskutera alla saker. Det innebär dock inte att man slutar att prata om dem. Bara att förutsättningarna förändras rejält.
I korthet ser argumentationen ut så här: ett konservativt budskap kräver mindre tid att förklara än ett liberalt (det är ju en amerikansk bok, så med liberalt menas alltså ”vänster” sett ur ett amerikanskt perspektiv). Alla som sett Bill O’Reilly förstår problematiken.
Sound bite-kulturen tar inte hänsyn till hur lång tid det tar att förklara något. Den låtsas inte om att olika saker är olika komplicerade. Den ställer motpoler emot varandra och kräver att dessa ska fajtas på förment “lika villkor”.
Vi ser detta dagligen även i svensk tv, ofta i program som Debatt, men också i vanliga nyhetssändningar. Och när jag nyligen gick förbi huset där Reutersvärd bodde, så slog det mig att det nog är just detta som komplicerar debatten om alla frågor som rör internet, fildelning och integritet. För att inte tala om alla de där lagarna som nu kastas över oss.
Ramarna inom traditionella medier anpassas väldigt sällan till ämnets komplexitet. Det är därför svårt att diskutera en helhetsbild, eftersom debattörerna inte tillåts lämna sound bite-ringen, där man slänger iväg högerkrokar bestående av en, max två, meningar mot varandra.
I en sådan värld kan dåliga argument framstå som goda och goda argument trasas sönder, då den som försöker framföra dem inte klarar av att hålla sig inom sound bite-spelets ramar och därför kommer att betraktas som långrandig, svårbegriplig och luddig.
Kortsiktigt innebär utvecklingen att viss politik kommer att ha ett försprång i traditionella medier. Det är inte tal om annat.
Samtidigt betyder det här att polariseringen mellan en samhällsdebatt på internet och en samhällsdebatt som modereraras av etablerade journalister fortsätter att öka, eftersom det där djuplodande samtalet finns på internet.
Kanske kan man säga att de medier som har framtiden för sig är de som har tålamod att vänta ut frustrationen medan personen som har ordet lägger sound bite-kraven åt sidan och istället börjar med ett ”Jaaaaaaaa…..de biror ju po hur man seeer det….”
15 Comments
Vackert!
Väldigt intressant läsning.
Chockerande! Det innebär ju att nätet är en bättre källa till kunskap och förståelse än grindvakt-media. Omvända världen alltså. Kan det verkligen vara tillåtet?
Skämt åsido. Jag har slutat prenumerera och läsa morgontidning på papper. Förutsägbart, tunt och för sent kan man sammanfatta den upplevelsen. TV-nyheter är inte mycket bättre. I stället använder jag bloggosfären som ett filter för att fiska upp det som är av vikt ur nyhetsflödet och kompletterar med NYT och FAZ på nätet. Jag kan inte tänka mig en framtid där jag åter är hänvisad till kontrollerad singulärmedia.
Du skriver bra och ofta om de här frågorna! Men jag tycker att det största problemet med debatten kring fildelning snarare är att det alltid trissas upp till stora sammanhang, man pratar idéhistoriskt kring upphovsrättslagar, pratar övervakningssamhälle, “piraterna” pratar om fri- och rättigheter som om de inte förutsatte några skyldigheter. Den typen av diskussion och debatt vore okej, om det inte var så att själva kärnan hamnat långt ut i periferin. Väldigt sällan hör jag frågan: “Varför måste just mitt arbete vara gratis?”. Än mer sällan besvaras den. Hellre slår man på stora frihetstrumman, kallar folk fascister eller teoretiserar kring Victor Hugos idéer om ytterligare hundra år. Att höra männen bakom Pirate Bay prata om yttrandefrihet och demokrati låter oftast i mina öron som ett gäng högstadieelever som flinande säger “Heil Hitler” till en lärare som försöker sätta en gräns. Det är för fattigt. Det kanske finns någon som läser detta som kan försöka sig på att svara på några av de frågor jag saknar svar på.
1: Varför är det rätt att människor som livnär sig på idéer ska göra sitt arbete gratis?
2: Är det en rättighet att ha tillgång till all musik, alla böcker och alla filmer gratis?
Hej hej!
Hej Anders,
Jag skulle vilja följa det du skriver på andra ställen än på bloggen som t ex artiklar i Sydsvenskan. Hur håller jag lättast koll på det?
/Siri
Sant. Man MÅSTE få säga saker utan att vara distinkt och pragmatisk-ekonomisk. “Långsamt” kan mycket väl var den nya Yuppie-stilen, det kommer att bli mer okej att vara genomtänkt, men det är svårt att få genomslag i näringslivet.
Och vissa vill bara inte, de har varken tid eller lust. Ungefär som med Slow food - man förstår inte poängen, för man uppskattar inte hantverket i sig - och då måste allt som går räserfort vara bättre.
Vilket bland annat leder fram till att pappers-tidningar självklart är berättigade ( men inte särskilt bra på snabba nyheter ). Ta vara på det Intellektuella kapitalet i företagen, släng inte ut personer för att de är äldre, och låt viktiga saker ta tid! Tid är pengar - ju mer tid man lägger på viktiga saker, desto mer tjänar man. Så är det.
Ja, det här med att prata fort och att viss politik tar mer tid att uttrycka har väl att göra med något som jag tror att Neil Postman har sagt om varför ingen säger något intressant i TV: att uttrycka en avvikande åsikt tar alltid längre tid än att uttrycka det som alla förväntar sig, eftersom man först måste etablera en gemensam förståelse (common ground), och därefter kan utvidga budskapet med det avvikande man vill föra fram. Och i TV har man sällan den tiden…
Intressant läsning.
De digitala medierna har lagt in ett högre växel. De handlar inte längre om att vara först ut med information utan snarare om att presentera den med en slagkraftig rubrik.
Jag går inte längre in på enskilda nyhetssidor eller teknikbloggar utan spanar efter intressanta artikelrubriker i Rss-läsaren. Ska du väcka någons intresse på twitter, krävs det att du kan sammanfatta det du vill ha sagt med 140 tecken inkl en länk. Att inte tala om the hype machine som samlar ihop musik från flera tusen bloggar i realtid och låter svärmen slå fast om nästa U2 skiva är något att ha, redan 2 månader innan den släpps.
Det är fantastiskt att ha tillgång till så mycket information, men frågan är om våra sociala förmågor stryker med i processen? Eller är det bara jag som allt oftare kommer på mig själv med att avbryta folk mitt i en mening med en motargument utan att låta parten tala färdigt?
Hej!
Tusan vad glad jag är att ha hittat din blogg. De senaste veckorna har jag försökt förstå vad som ligger bakom “fildelningskulturen” och det som hör därtill. Jag är inte överens, men nu har jag kanske hittat någon som talar mitt språk så att jag kan begripa grejen. Det är så rackarns kul att försöka förstå något nytt!
@Grannen:
Hej!
Här kommer lite svar.
1: Varför är det rätt att människor som livnär sig på idéer ska göra sitt arbete gratis?
Det är ingen som säger det. Faktiskt. Tvärtom tycker jag att debatten är full av människor som på ett konstruktivt sätt berättar om möjligheter att få betalt för arbetet i en värld där produkterna går mot gratis.
I Malmö tog vi till exempel hit Chris Anderson för Media Evolution och diskuterade ämnet en hel dag tillsammans med debattörer, entreprenörer, musiker, förläggare, journalister, tv-människor, internetfolk, med mera.
(Mer här: http://mediaevolution.se/)
Jag har inte sett någon från stärkaupphovsrättsdebattsidan, eller vad man nu ska kalla den, ens intressera sig för vad som hände vare sig den dagen eller för den debatten i sig.
Så där tycker jag inte att du har rätt. Det där är en sak som förklaras gång på gång.
2: Är det en rättighet att ha tillgång till all musik, alla böcker och alla filmer gratis?
Jag tror inte att du hittar någon som debatterar på det sättet. Men informationsspridningen går oundvikligen mot det hållet och det är mycket lätt att se de demokratiska vinsterna av utvecklingen. Om man parar det med att det faktiskt finns en mängd affärsmodeller (se ovan) som gör det möjligt för upphovsmännen att få betalt i en gratisvärld, så skulle jag vilja bolla tillbaka frågan till dig: vad är då problemet?
@Claes: Tack!
@Nattens Bibliotek: Tack, så kul att höra! Rent praktiskt fungerar det så att jag frilansar en dag i veckan. Men jag är inte knuten till någon uppdragsgivare, så det är omöjligt att säga på förhand var jag skriver.
Ett problem som jag ser det är när man inte vet hur ens verk används. Även om man är beredd att ge bort det, eller bara få en frivillig betalning, så återstår frågan hur andra får använda ens verk i egna syften, t.ex. sampling av musik. Jag tänker på en fotograf (http://reportagebild.blogspot.com/2009/04/hur-kommer.html) som hittar en bild som är använd på ett sätt han inte vill. Själv har jag råkat ut för att man tagit en bild från nätet, lågupplöst, beskurit den och konverterat den till svartvit för att publicera den i tryck. Den såg ut som skit, men hade de frågat mig hade jag, utan ersättning, gett dem en bild av bra kvalitet att använda. Hur kan det hanteras med en ändrad upphovsrätt?
@Claes Thureson:
Dilemmat du tar upp har ingen enkel lösning. Det har funnits där hittills, med alla olika sorters upphovsrätt vi har omgett oss med, och det kommer att finnas i framtiden.
Jag är inte säker på att några lagar kan komma åt just det problemet.
Allmänt tycker jag att Creative Commons-licenserna pekar på en intressant utveckling och att vi borde diskutera dessa i större utsträckning än vad vi har gjort hittills.
@Claes Thureson:
Det kommersiella nyttjandet av andras verk ska naturligtvis skyddas, det är de flesta pirater 100% med på. Det är det okommersiella nyttjandet som måste släppas friare än vad det är idag, det behöver kanske inte släppas 100% fritt, men det kan inte fortsätta vara så instängt som det är idag..
De två fallen du tar upp är i min mening kommeriellt nyttjande och skulle åtnjuta samma skydd som det har idag. Sen kan man nog göra så att om man använder tex en bild i ett okomersiellt syfte, tex enns blogg, så bör man ju lista fotografen, och om man inte vet fotografens namn, så skriv varifrån du fick bilden samt att fotografen är okänd. Det tror jag de flesta skulle kunna leva med.
Dvs.. Creative Commons-licenserna i ett nötskal.
//Billy G
/PP
@BillyG:
Men vad är då kommersiell användning? Om man har intäkter på sin blogg, har man då rätt eller inte rätt anser du att använda andras material? Om sammanhanget ens grejer används i är något man ogillar, kommersiellt eller ej, ska man då behöva finna sig i att verken utnyttjas?
Pierre Bourdieu beskriver samma soundbite-tyranni och hur det kväver möjligheterna till verklig diskussion i “Om televisionen” - en annan 90-talsbok som säkert framstår som v’äldigt elitär för svensk publik eftersom den insisterar på att strukturer är viktigare än “life stories” och att debattörer ibland måste få tala till punkt, och sedan lyssna på nästa som talar. Bourdieu är militant emot livsstilspolitik och gullande med mediala kelgrisar, redan det gör honom old-school. Men det är tydligt att just det här glatta reklamspråket och polariseringarna i debatten gör det lättare att glida över besvärande fakta som inte skulle gått att sopa undan med ett mera hearing-mässigt debattupplägg, och mera tid at röra sig med.