För ett tag sedan fick Malmö arena avslag på sin begäran att sätta upp 25 övervakningskameror. Då ansökte arenan istället om tillstånd för dubbelt så många.

Det är ganska talande. Vi lever i en tid då allt ska övervakas. Mer än hälften av de kommunala gymnasieskolorna i Stockholm filmar redan sina elever och att gå genom en storstad som Malmö eller Stockholm innebär att ens steg följs av tusentals kameror.

Men är det då så farligt?

Man kan faktiskt ställa frågan med visst fog. Inte minst eftersom vi själva i allt större utsträckning fotograferar, filmar och publicerar allt mer ifrån våra liv.

Utvecklingen med statusradsuppdateringar, bloggar, mikrobloggar, videomobiltjänster innebär ju på något sätt att vi skapar en ny offentlighet kring våra privatliv.

I många fall är denna nya offentlighet redan så naturlig att folk fortsätter att dokumentera sig själva och sin omgivning av bara farten, oavsett vad som händer.

Störtar planet? Ta fram mobilen. Rånas banken? Skynda att uppdatera statusen.

Utvecklingen är omåttligt fascinerande. Den innebär ju att alla de där ögonblicksbilderna, som tidigare varit så svåra att fånga för fotografer och filmare, både kommer att förevigas – och dessutom spridas – i en mycket större omfattning än tidigare. Världen blir aldrig mer osedd, vilket kommer att få väldigt stora konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv.

Och kanske får vi börja att omvärdera en rad andra saker. Att gärningsmän filmar sina brott behöver inte betyda att de har ett propagandistiskt eller självglorifierande syfte. De kanske rentav bara fortsätter att göra det de gör till vardags.

Men kan man, samtidigt som man är en del av den här utvecklingen, klaga på att ens integritet kränks av övervakningskameror?

Möjligen kan man jämföra med en annan utveckling, nämligen rörelsen från fiktiva till riktiga namn. Internets barndom var en värld av alias. Folk skaffade sig internetidentiteter och kunde slänga sig med fraser som ”…och på internet kallar jag mig….”, vilket är v-ä-l-d-i-g-t ovanligt i dag.

Med de sociala medierna drogs ju vardagen en gång för alla in i internet (och tvärtom) och för att kunna vara delaktig i en äkta samvaro med andra människor krävs att man är där på riktigt, med sitt rätta jag.

Samtidigt är det allt fler som nu börjar att reagera över den utveckling där rätten att vara anonym på internet hotas, vilket också skulle kunna sägas vara lite motsägelsefullt.

Hur ska man då tolka det här?

Allt större del av våra liv håller på att bli offentligt, samtidigt som vi i allt fler situationer gör oss identifierbara genom att själva berätta vem vi är, vad vi gör, varför vi gör det, samt var och när vi gör det.

Men när staten eller kommunerna – av helt andra skäl – försöker med samma saker reagerar vi starkt.

Kanske är det motsägelsefullt. Men det kan vara värt att komma ihåg att utvecklingen framförallt innebär en sak: att vi börjar att se ett skifte som handlar om hur vi som medborgare positionerar oss gentemot staten.

Tidigare har vi i Sverige inte ställt oss i en sådan motsatsposition mot staten som folk i andra länder. Tvärtom har svenskarna under många år identifierat sig med staten. Folkhemstanken (långlivad, långt efter det politiska bygget fallerade) bygger ju på att vi alla INGICK i ett sammanhang.

Nu puttar teknik- och kulturförändringen snabbt isär staten och medborgarna, främst eftersom politikerna inte riktigt begriper var gränserna går och varför det är viktigt att inte fnula med dem.

Nu går vi ganska snabbt mot en situation där statens företrädare står och glor på ena sidan, medan medborgarna blänger tillbaka med armarna i kors på den andra. Nästa steg i utvecklingen är att människor börjar känna ett behov av att freda sig och försvara sig mot staten. Detta ser vi redan i den allt större jakten efter tjänster som möjliggör anonymt surfande.

Det verkligt oroande är att när vi väl har hamnat i en sådan här position, kommer den att påverka vår syn på allt. Därmed har det politiska livet fått helt andra förutsättningar än tidigare.

Och dessa är inte till det bättre.